I vinter kommer många svenska föräldrar att ätas upp av ekonomisk stress.

Hur man kan leva sitt liv med barn idag? Är stressade mammor bortskämda gnällspikar? Frågorna har i år diskuterats i både litteraturen och på kultursidorna, bland annat av Anna Axfors, Anna Björklund och Elina Pahnke.
I Caroline Ringskog Ferrada-Nolis nya ”D e kroniskt” skäms berättarjaget när dottern frågar varför varför hon alltid ligger i sängen. Jaget har svåra bäckensmärtor och behöver vila, men samtidens förväntan på den ”starka kvinnan” verkar inte rymma en sådan akt. En girlboss-mamma ligger inte ner, hon orkar allt.
”Alla platser utom livmodern är ett misslyckande” konstaterar berättarjaget, som också hatar sitt utseende efter förlossningarna. Idealet är att vara fertil, effektiv och vacker. Moderskapet verkar varken få kosta i kapacitet på arbetsmarknaden eller synas på våra kroppar post förlossning.

I mobilappen Anteckningar för jag sedan flera år långa listor över åtaganden. Saker att köpa, fixa, laga, slänga och recept att laga till barn som ratar allt. Det är hundratals arbetsuppgifter utanför mitt lönearbete. Jag undrar hur ensamstående föräldrar gör. Jag undrar hur fattiga gör, som inte bara kan köpa en ny galonbyxa när den gamla gått sönder. I vinter kommer många svenska föräldrar att ätas upp av ekonomisk stress.

Är det verkligen gnällighet att vara golvad av moderskapets realiteter? frågar sig författaren Ina Rosvall i Aftonbladet, som svar till Elina Pahnke. Även om det alltid finns de som har det värre en den vita mamman, måste svaret bli nej. Att ha småbarn och jobba heltid är svårt att få ihop. Ändå säger bilden av den moderna effektivitetsmänniskan att det ska det.
”En mamma i karriären” är ett ideal som arbetsgivarna tjänar på.
När det misslyckas är det vi själva som mår dåligt. 

Tänk om vår klagan är ett tecken på behovet av förändring.

Athena Farrokhzad jämför i sin diktsamling ”Åsnans år” moderskapet med den evigt slitande åsnan. Hon skriver också om skillnaden mellan ideologi och handling - att tycka en sak och göra en annan. 

”Jag föraktade alla som trodde att hårt slit skulle löna sig
jag föraktade mig själv som trodde att det var slita hårt jag gjorde jag sa till mig själv att arbete inte var livets mått
jag sa till min dotter att lättja var den största dygden
Men jag trodde det lika lite som jag trodde
att hon skulle få en hamster i present”

Alla kan inte välja bort att slita hårt. Långt ifrån alla har möjlighet att byta jobb eller gå ner i arbetstid. Men om inte ens den med trygg anställning får ihop ekvationen, vem kan då göra det?

Jag fortsätter vara rädd för den stränga delen av mig själv. Lyder terapeutens råd att ifrågasätta den inre piskan. Att inte hänga upp mitt människovärde på avbockade punkter som presterats. Samtidigt är det en myt att allt kan lösas med KBT. Det är inte bara vi som borde ”sänka kraven”. Hela samhället borde gå i terapi.

I debatten om föräldraskapets vedermödor behövs detta sägas:
Mamma-stressen är inte bara ett privat projekt som vi själva borde ta oss i kragen och lösa. Det är politik. Politik för en rimligare bostadsmarknad och ett mer humant arbetsliv.
Arbetsgivarna kan justera löner för inflation. En urspårad kapitalism kan med politiska medel styras om till ett samhälle där vi både konsumerar och jobbar mindre.

Det går att skapa ett samhälle där en förälder inte behöver pressa sig själv till utmattningens rand för att få livet att gå ihop.
Tänk om vår klagan är ett tecken på behovet av förändring.