BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Jag tyckte de var så näpna, dessa grabbar ur Nordisk Ungdom som häromdagen demonstrerade på Stureplan för rätten att bli hemmafruar. (”Hemmafruar – en manlig rättighet” stod det på deras plakat.)
Och visst ska vi väl ge dem chansen, om de kan visa att de har kompetensen? Att på heltid ta hand om hem och små barn är nämligen inget latmansjobb, det vet alla som i desperation slagit händerna för öronen när två små skriker i mun på varandra, samtidigt som den tredje försöker hoppa ut genom fönstret och den fjärde är försvunnen … (Jag har fyra barn.)
Vi är många som med en förstulen suck av lättnad återgått till arbetsplatsen efter barnledigheten. Där får man både gå på toaletten och dricka kaffe i fred, fast inte om man jobbar inom vården förstås.
Min egen högt älskade far ville alltid min mors bästa (”Kär har jag dig och ring har jag gett dig, alltså är du min käring!” sa han). Men om mor dukade ut efter middagen klarade han inte att se mig sitta still. ”Ska du låta mor jobba ensam?” röt han – fast så långt som till att bära ut sin egen tallrik gick han aldrig. Det föll honom liksom aldrig in.
Om någon skulle sammanfatta de senaste årens politiska åtgärder i termer av vad de fått för konsekvenser tror jag det här med pappaledighet kommer mycket högt på listan över positiva effekter.
Kom ihåg att det är vi kvinnor som bjudit er på chansen att bli hela människor, grabbar! Ni som klarar er egen mathållning, ni som känt en liten kotte förtroendefullt somna i er famn – ni vet vad de där pappamånaderna var värda i termer av frihet och oberoende, och ni kommer troligen inte att sitta ensamma och försupna i smålägenheter utan mattor och krukväxter om ni en dag skiljer er.
En man som haft ensamt ansvar för sitt hem några månader kommer aldrig att fråga sin fru ”och vad har du gjort hela dagen, lilla gumman?”. Antalet skilsmässor sjunker alltså i takt med att hans så kallade EQ stiger (alltså, emotionell intelligens).
Och då kan han lugnt strunta i alla som kallar honom mjukis, velourputte och lattepappa. Alla kvinnor vet nånstans att det är de mest skräniga machomännen som är de svagaste och mest klängiga. Ibland tycker vi lite synd om dem.
Nu dyker emellertid nya avarter av skräniga machos upp i debattartiklarna – och de är kvinnor! Någon sorts. Deras språkbruk hör hemma hos nättrollen: ”När lattemammorna klivit upp ur amningsfåtöljerna kräver många att samhället ska kompensera för året i mjukisbyxor”… ”Barnvagnsmaffian organiserar sig för kvinnokampen på restauranger i Stockholms innerstad”, skriver Siri Steyer, 28 år, programansvarig för arbetsmarknadsfrågor på Timbro. Gissa om hon kommer att ändra inställning inom några år!
Men samhällens sätt att organisera sin egen reproduktion har ofta betydligt mera praktiska inslag. I Norrland för 100 år sedan behövdes fler invånare och då var det viktigare att barn föddes än att ”moralen” upprätthölls, så pojkar tilläts övernatta hos flickorna.
I det rika Skåne var faderskapet och arvsrätten viktigare och flickorna blev hårdare hållna. I Italien lät man kvinnor gå i pension vid dryga 50, för att de skulle passa barnbarn. När öst och väst återförenades i Tyskland stängdes östsidans dagis, kvinnorna hamnade i hemmen igen och männen tog deras jobb.
Intressant här är den berömda grupp 222, som på 60-talet i Sverige tog itu med frågan om bristen på arbetskraft. Man valde medvetet mellan ökad invandring och att släppa ut de svenska kvinnorna ur hemmen.
Det blev kvinnorna – och raskt ströks hemmafruavdrag i skatten och dagis sköt upp över hela landet. Och naturligtvis stiger ett lands välstånd när hela befolkningens arbetskraft kommer till användning.
Det känns som om man borde säga något spetsigt om Gudrun Sjödén här. Men jag vägrar, det var hon som befriade oss från små piffiga dräkter och pastellfärgade jumperset. Och jag har aldrig sett en manlig designer ställas mot väggen för sitt genusperspektiv…
