Alltså. Jag tror inte på spöken. En natt, inkrupen längst in i ett förråd, börjar jag fnissa. Ficklampan når inte ända in, men om ett våldtäktsmonster tagit sig in här – när jag varit i rummet hela dagen – är det ändå en imponerande insats. Ingen slapp överfallsvåldtäkt i parken liksom, det här skulle kräva ett jävla engagemang. En riktig go-getter. Jag skrattar. Men jag sover med en kniv på nattduksbordet. Utifall att.
Vad min utnötta brödkniv skulle göra mot ett våldtäktsspöke vet jag inte. Men det känns lite tryggare. Samtidigt vet jag att kniven befäster rädslan. Att man inte ska ge efter för oro, då kryper den bara närmre. Precis som i samhället i stort är rädslan abstrakt.
Ja, vi blir allt räddare. Vi hör inte lika mycket om det som om “skenande brottslighet”, men till skillnad mot det senare är detta inte baserat på en känsla. Det är något vi vet. Vår rädsla mäts.
Varje år genomför Brå en nationell trygghetsundersökning. 2022 var den upplevda otryggheten större än någonsin. Samtidigt har de som faktiskt utsatts för brott, omkring var femte person, minskat med en knapp procent.
När det kom till brottslighet i samhället i stort svarade hela 49 procent att de i stor utsträckning är oroliga. I utsatta områden är rädslan, logiskt, som störst. Men fyra av fem i Sverige tror att brottsligheten ökat kraftigt de senaste tre åren. Ändå har de flesta hört landsfader GW basunera gång på gång: brotten ökar inte. Gängskjutningarna, ja de ökar. Men de drabbar nästan aldrig tredje man. Jag tycker att en kriminell 17-åring med blod på sina händer är lika värd att leva som Anna, 40, hemtjänstanställd – men ni hajar poängen. Den ökade brottslighet vi räds existerar inte.
Är det gängens fel att vi blir räddare? Nja. Inte i direkt mening. Om du inte bor på någon av de få promille kvadratkilometer i Sverige där skjutningar sker. Bilden som fyra av fem svenskar föreställer sig har de flesta aldrig upplevt.
Är felet medias? Jo. Kvällspressen drar oproportionerligt på utav helvete. Allt fler publiceras med namn och bild, gränser förflyttas.
Men ytterst bär våra politiker ansvaret. I synnerhet vår statsminister. De som skapar ökad otrygghet är de som ropar högst om hur otryggt det är.
Länge har det varit SD, ty om människor inte är rädda skulle partiet upphöra att existera. Men SD behöver inte skrika längre – det gör S, såväl som L, KD och M-Uffe så bra själva. Svepande men kraftfulla meningar som att ”den inhemska terrorismen måste knäckas” är direkt farliga. Det finns inget vi ska vara så rädda för som rädda människor.
Men när larmen ljuder från alla håll är det klart vi reagerar. Hur skulle människan annars ha överlevt i 200 000 år? När det gäller “upplevd otrygghet” är det bara det att faran, det gläfsande lejonet på savannen, inte finns.
Regeringen – under både Andersson och Kristersson – har strösslat miljarder på en känsla. Pengar som hade kunnat öka polisens möjlighet att lösa faktiska brott. Även om S glidit mot en typ identisk M-hållning i rättsfrågor, håller jag herr statsminister särskilt ansvarig. Om det är något karln gjort klart är det att tryggheten är hotad. Under sin regeringsförklaring fortsatte han banka in budskapet: ”trygghet är vår tids stora frihetsfråga”. Frihet, för vem?
Samma man sa vid dödsskjutningen av rapparen Einár i Hammarby sjöstad:
– Det här kan nu drabba vem som helst, var som helst. Människor i bostadsområden där helt vanliga familjer bor. Det skapar en extrem otrygghet.
Lösning? Mer pengar strösslas. Med kritor ska vi rita gränser i marken i särskilda zoner med särskilda regler. Integritet och rättssäkerhet, vad är det ens? Vi är UNDER HOT. Som om vi kunde kapsla in allt det läskiga på några gator. Som de flesta av Sveriges 80 procent rädda aldrig satt sin fot på. Som om inte snuten skulle göra lika mycket beslag i visitationszon Stureplan eller Södermalm. Men det känns tryggare i stan. Mer städat, liksom.
Medborgarna kurar under värmande trygghetsfiltar i soffan, sydda av pojkarna i förortscentrumens söndermuddrade fickor. Filten blir tjockare och tjockare, pengarna ökar och ökar. Ändå sitter vi där och huttrar.
Det är viktigt att alla känner sig trygga. Men vad är upplevd otrygghet? Att oroligt titta på nyheterna i valfritt medelklasshem är en sak. En annan att hotas av att ens permanenta uppehållstillstånd kan bli indraget och ersatt av ”en direktbiljett till Kabul”. Eller vetskapen om att ens 15-åriga son har ett pris på sitt huvud.
Utöver M:s ”ljusmiljard” till bättre belysning på mörka gator, känns pengar till satsningar på upplevd otrygghet ungefär lika effektivt som om jag skulle betala mitt våldtäktsspöke mångmiljoner. Vad hjälper det, om jag ändå tror att det är kvar?
För hur ska du veta säkert – om du aldrig sett det med egna ögon från första början.