Jag skulle rentav säga att det är nyskapande tv. Var ska vi ens börja? 

Dels heter exakt alla deltagare Emma, och som om det inte vore nog så heter alla Emma H – vem har sagt att TV4 inte kan leverera kognitivt utmanande underhållning? Vidare därtill har sju tjejer lämnat självmant efter några avsnitt, sen några till. Men min favoritgrej är att en av två bachelors saknar grundläggande förmåga att föra ett begripligt samtal. Jag älskar det av två anledningar. 

1. Människor har i allmänhet blivit alldeles för bra på att ”bjuda på sig själva” i tv, det är en oroväckande utveckling. Det är konstigt att vara med på tv, de flesta borde vara dåliga på det. 

2. Det bevisar att det absolut inte spelar någon roll vem som är bachelor. Vi återkommer till det.

Backstabbing, lögner, 500 ton löshår och den sortens kåtlåsning som bara skapas av knapphetsprincipen

De flesta har nog koll på att det gamla amerikanska tv-konceptet som först såg dagens ljus för 20 år sen är en feministisk mardröm: en bachelor, tjugo trånande tjejer som slåss om honom. Backstabbing, lögner, 500 ton löshår och den sortens kåtlåsning som bara skapas av knapphetsprincipen som mästerligt konstrueras av tv-produktionen.

Till Sverige kom konceptet 2015, men rätt snart började det skrapas med fötterna kring grundpremissen, det omoderna skavde (ni minns säkert att det här var en tid när prefixet ”feminist” petades in exakt överallt och alla på insta hette typ feministhoran). 2019 bestämde man sig för att ha två bachelors i Sverige. För feminismen, typ. 

Det var ”dags att skjuta över makten till tjejerna”, sa TV4. Empowering ju, att 25 tjejer slåss om två killar. Istället. För. En. 

Åh, jag älskar den här typen av halvmesyrer, när en koloss skaffar sig lerfötter. Det är ett roligt samtidsfenomen, vi ser det titt som tätt – nu senast under ”Victorias Secret fashion show” som i oktober återuppstod efter fem års varumärkestvätt. Det skulle vara en slags pånyttfödelse men man riktigt såg hur krigströtta de där stringtrosorna var, slitna av att balansera mellan ett gammalt och lite fascistiskt succékoncept och krav på anpassning av samtiden. Hela rasket var lite av ett lapptäcke som sömmats om så många gånger att det inte riktigt höll ihop.

Hursomhelst, tillbaka till dejtingprogrammet in spe. Grejen med programmets ursprungsidé har varit att den som är bachelor ska vara eligable som det så fint heter på engelska. 

De första svenska säsongerna castade man visserligen killar med ganska dyra klockor men nu är det typ backpackers och mellanchefer från Linköping

Jovisst, som Mr Darcy. Nån välsituerad som har varit för busy med att bygga sig ett imperium för att hinna gå på dejt. En miljonär som varit gift med sitt jobb, nån som kan hämta på dejt i helikopter. 

Sverige har flest miljardärer per capita men TV4 har insett att vi inte behöver störa dem. De första svenska säsongerna castade man visserligen killar med ganska dyra klockor men nu är det typ backpackers och mellanchefer från Linköping. Ofta kompenseras detta med looks och charm, men i år är det alltså en Bachelor som inte ens kan sätta ihop en mening. Han vet inte riktigt vad han vill plugga till i framtiden, ställer inga frågor och vill helst vibea säger han och stirrar på tjejerna tills de ber om att få avsluta dejten.

Det visar sig att det inte spelar så stor roll, det är massa snygga Emmor där ändå som är trevliga, roliga och verbalt kompetenta. Bachelor-killarnas glöd må mattas för varje säsong men hemligheten är att så länge det är snygga Emmor med så kommer andra snygga Emmor vilja vara med.

Ingen skulle erkänna det ens under vapenhot, men behållningen är trots allt att vinna över massa andra Emmor.