Jag har besökt Ukraina många gånger, men den här resan är den första sedan 24 februari. Det mest omskakande är hur lite kriget märks i Kiev. Gatorna pulserar av liv, och även om det är färre människor i rörelse än tidigare så är stämningen fortfarande mer livad än i Stockholm. Teatrar, boutiquehotell, skönhetssalonger, ja, även sexshoppar håller öppet. 

Våra reseledare vill visa upp huvudstadens skönhet och historia. De drar med oss till resterna av den tusen år gamla ringmuren, paradgatan Chresjtjatyk, hipsterburgerställen på innergårdar. De tittar på oss förundrat när vi säger att vi vill se förödelse. Men alla krigsspår sopas snabbt bort, repareras, återställs. Till slut styr gruppen stegen mot Sankt Mikaels guldkupolsförsedda katedral, där det pågår en ”utställning” av utbrända och sönderskjutna ryska stridsvagnar. Där tar vi, liksom många Kievbor, selfies mot bakgrund av militärt skrot.

Det här var några dagar innan hundratals ryska robotar regnade över Kiev och slog ut elnät, värme och vattenförsörjning. I början av oktober ställde Ryssland om sin strategi och började rikta sina attacker mot kritisk infrastruktur. Det statliga energibolaget Ukrenergo jobbar dygnet runt för att reparera skadorna. Samtidigt har såväl offentlig verksamhet som företag, hotell och restauranger utrustat sig dieseldrivna generatorer som tillsammans med stearinljus gör det möjligt för livet att fortgå även vid strömavbrott.

Risken att träffas av en rysk robot anses numera försvinnande liten, så när larmen börjar tjuta över Kiev är det få som beger sig till skyddsutrymmen. Att få ihop vardagen bland strömavbrott är tillräckligt av ett livspussel, och som en äldre dam gjorde klart ska vi alla en dag dö, men alla andra dagar vill vi leva och inte sitta i en källare. Hon stod och sopade en kyrktrappa till sirenernas skrål när vi frågade henne om vägen till närmsta tunnelbana. Skulle hon inte följa med oss dit?

– Njet, sa hon och fortsatte att sopa.

Visserligen har Kievs borgmästare, Vitalij Klytjko, varnat för att Kiev kan bli strömlöst i vinter och uppmanat invånare att vara redo för evakuering. Men ingen jag träffar funderar ens på att hörsamma uppmaningen.

– Jag tolkar inte det som en uppmaning att lämna staden, säger Aljona Vyshnytska, en ukrainsk journalist som också skriver för Dagens ETC. 

– Han ville bara uppmärksamma oss att vi behöver förbereda oss på att frysa och leva utan ström om vi stannar, säger hon över middag på den lyxiga restaurangen Ostannja Barykada, som nästan är full en onsdagkväll. Aljona Vyshnytska har bestämt sig att tillbringa vintern i Kiev, bara tanken på att åka bort fyller henne med fasa.

– Jag inbillar mig att hemska saker kommer att hända om jag lämnar. 

– Men tänk om det blir kallt, undrar jag, men avbryts av en annan middagsgäst. 

– Ukrainare vill inte ha er ömkan, vi vill ha era Jas Gripen, säger Olesja Ostrovska. Hon är chef för Mystetskij arsenal, en av Ukrainas viktigaste samtidskonstinstitutioner, och klart vänster. 

Det som oroar ukrainare på riktigt är nämligen EU:s stöd för Ukraina. I Ungern har Viktor Orbán lanserat ytterligare ett av sina berömda ”nationella samråd” med ledande frågor som ifrågasätter sanktionerna som EU har infört mot Ryssland.

– Bryssel lovade att det skulle få slut på krigen och skada angriparen mer än EU:s medlemsländer. Men det är istället Europas medborgare som betalar ett straffande överpris för energi, har Viktor Orbán sagt för att uppmana medborgare att rösta enligt hans linje.

Även i Tjeckien och Tyskland sprids rysk desinformation om att sanktionerna inte biter och i Österrike har det högerextrema Frihetsparti efterlyst en folkomröstning om sanktionerna. Och i Sverige valde var femte att glömma bort Sverigedemokraternas kopplingar till Putin och rösta för populistiska löften om sänkt el och bensin. 

Ukrainarna är tappra, men behöver stöd från sina allierade för att överleva vintern. Om européerna kan stå emot de ryska propagandaattackerna återstår att se.