BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Allt började när jag flyttade. Jag som under hela mitt liv har bott på östra sidan av Örebro, har nu flyttat till den västra. Flytten från mitt förra område kostade 1 000 kronor. Eller så här: där jag nu bor är medelinkomsten en tusenlapp lägre. I samma veva bytte jag arbetsplats till ett av Örebros ytterområden. Där är medelinkomsten 5 000 kronor lägre jämfört med där jag bodde från början.
Det är vad pipet registrerar. Men också de frågor som den förflyttningen väcker. Hur kan det vara möjligt att förflytta sig så kort väg inom en stad och få så olika förutsättningar? Det är en synd och en skam att det ens är möjligt.
Det präglar oss. Det omringar oss. Det gör oss fria eller ofria.
En vän till mig är kulturgeograf. Hon berättar att hon pratat med en ung kille från Brickebacken. Ibland, har han berättat, tar han cykeln till Brickeberg för att titta på villorna som ligger där. Han cyklar och känner in hur det skulle vara att bo där, drömmer. Andra rör sig inte alls ifrån orten. Rörelsen sitter fast i området, mycket sällan tar den sig in till centrum.
Åter andra vet hur det är att dölja var de bor. För att de vet att om de säger Vivalla, så påverkar det hur de blir betraktade. Blickarna sjunker, ser neråt och skapar sig en bild som säger jasså, du är en sån som bor där.
Det där pipet registrerar att jag åker till ytterområdena, engagerar mig där. Men efter att jag stämplat ut så åker jag bort därifrån. Hem till ett område med andra problem. Och en högre medelinkomst. Pip.
Hur tar vi oss ur det här? Jag har hittills inte sett någon åtgärd i Örebro som har fungerat.
Bostadsannonser, både de för villor, bostadsrätter och hyresrätter hos Öbo, innehåller information om de områden de vill att vi ska flytta till. På ett ställe är fritidsintressena golf och friluftsliv. I ett annat tv-spel och styrketräning. Annonserna berättar, för att vi ska matcha det. Få en känsla av att vi vill flytta dit där vi finner våra likar. Något som inte direkt motverkar segregering.
Jag och min vän som bor i samma område bygger ett godisstråk mellan våra två hyreshus som förenas vid affären emellan oss. Där möts vi med våra barn för att handla lördagsgodis som vi sedan äter tillsammans hemma hos någon av oss. Vi ser en ljus bild där, i en rörelse och en barndomshistoria våra barn emellan.
Kanske för att jag drömmer om det. Att mitt barn ska kunna röra sig mellan orter och platser. Ta över dem med en god smak i munnen och inte låta dem eller andras blick befästa henne. Jag kommer att göra som min mamma gjorde. Hon visade mig rådhuset och sade att jag kunde gå in där, hon visade mig operan och sade att den kunde förföra mig om jag ville, hon visade mig Londons fattigaste kvarter. Det är en lyx att ha känslan av att kunna röra sig i olika rum, uttala sig och påverka dem. Att höra pipet och att fullständigt ge fan i det. Det är en rikedom få förunnat.
