”Lyssna på mig!” Det säger jag till barn i mitt liv ibland, men som progressiva barnexperter brukar påpeka så betyder det sällan att barnen ska höra vad jag säger, utan att de ska göra som jag säger. 

I själva verket är det ofta den vuxne som behöver lyssna mer. Då kan det visa sig att vägran att ta på sig skorna inte handlar om att göra livet jävligt för en stressad vuxen, utan om att skorna blivit för små, att barnet blivit retad för dem, eller något annat vi inte hade fått reda på om vi inte hade frågat. 

Att verkligen lyssna är inte lätt. Det tar tid och kräver enga­gemang, och det kan hända att den som lyssnar måste ifrågasätta sig själv. Om det kan vara utmanande att lyssna på ett barn som vägrar ta på sig skorna – går det knappt att föreställa sig hur svårt det måste vara att lyssna på den som våldtagit en. Eller hur jobbigt det måste vara för den som anser sig blivit orättvist dömd för att ha begått våldtäkt att lyssna på den som man skadat. 

Ändå är det vad som förespråkas i Jenny Rognebys nya deckare ”Medlaren”. Så gott som allt i romanen skulle kunna hända i verkligheten, men författaren har infört det overkliga att Sverige har beslutat att testa medling som en metod för att hjälpa vuxna att bearbeta ett brott. Med hjälp av en medlare får brottsoffret möjlighet att ställa frågor till förövaren, och både förövare och offer får möjlighet att ostört – medan den andra lyssnar – berätta hur de upplevt händelsen och vilka konsekvenser det har fått. Genom lyssnandet kan trauman bli lättare att hantera, och det kan hjälpa förövare att få insikt om vilken skada de har orsakat, och att ta ansvar för det. Inget av detta sker i dagens rättssystem, menar Jenny Rogneby, som tidigare jobbat som polisutredare vid våldsbrott och våldtäkter. I veckans samtal diskuterar hon medlandets och lyssnandets frigörande potential.

Vi kan också lyssna på statistiken. 70 procent av de som döms till fängelse begår ett brott igen inom tre år i frihet. Om vi vill förändra den verkligheten, bör vi sätta fler i fängelse under längre tid, eller bör vi söka andra vägar?