Mötet med en sann vän kan få min själ att skälva, släcka skepsisen och räcka mig visdomen att urskilja min djupaste vilja. En vän är en förtrogen att dela mitt innersta med som sporrar mig att göra mitt yttersta. Hen ger mig näring att resa mig när jag slokar och saknar bäring. Krokar arm och går en sträcka med mig tills jag är trygg nog att sträcka på min rygg igen. Vännen skyggar inte för min smärta, lyssnar med öppet hjärta och tillåter inte mig att svärta ner mitt eget ljus. De samlade lärdomarna vännerna ger är en revolt mot fördomarna mot mig själv och andra. När jag börjar tala med mig själv med samma vänlighet som mina närmsta vänner, närmar jag mig självkärleken.
En vän ser mitt ljus utan att bländas och sammanstrålande med mig får vännen mig att lysa än mer. Hen hyser inte några tvivel på min förmåga och är tändvätska på min flämtande livslåga. En vän är någon att luta mig mot när jag lider, luta mig tillbaka med i vila, luta mig framåt med när det är dags att ta stora livskliv. En vän vill mig alltid väl, hjälper mig att tänja ut min själ och påminner mig om mina skäl till att leva när livet känns olevbart.
En vän har på känn vad jag känner. Hen är där när mina ben inte bär med en axel till hands att gråta över när jag inte kan brösta det jag genomgår på egen hand, hen förstår och står stadigt kvar när jag visar mina sår och själakval.
De skyddar mig från skymfer utifrån och ersätter min hårda inre domare med vänlighet.
Det finns ett ögonblick då en vän övergår till att bli en bror eller syster. Då en nära vän går bortom det biologiska och blir en del av min logiska familj. Vänskap blir till syskonskap där endast det äkta existerar, där ingen behöver ursäkta sig och vi båda kan visa hela vårt spektra. Utan förpliktelser är valet starkare, av alla tänkbara är just vännen jag håller kär utvald. När ömheten är så stark att blodsband binds i det tysta och det inte längre går att nysta i nervtrådarna som förenats i hjärnan. Då närmar jag mig själva kärnan av kärlek vänner emellan.
I svåra stunder samlar jag mina bröder och systrar kring mig i en kärleksring. I mitt inre sinne ser de på mig med givmilda blickar. Då kan jag falla och fällas med vetskapen att jag blir buren. Ett nät är vävt mellan varje vän som fångar mig och omvandlar kraschen till en mjuklandning. De skyddar mig från skymfer utifrån och ersätter min hårda inre domare med vänlighet.
Sovrandet av vänner är ett val av reskamrater. De går på sin väg, sida vid sida vid min, utan att försöka tygla eller tynga ner mig. När jag är i nöd stannar de upp och visar sitt stöd, de pausar sin resa för att gå vid min sida, i visshet om att deras väg är min för en stund. Liksom min är deras när de kallar på mig.
Var femte svensk har ingen som svarar när de kallar. Nästan två miljoner svenskar över 16 år besväras av ensamhet och isolering. Var fjärde mellanstadiebarnen och en av tre unga vuxna känner sig ensamma. Bland våra äldsta är ensamheten ännu större. Avsaknaden av nära relationer med familj och vänner, särskilt den som pågår under lång tid, får allvarliga konsekvenser. Ensamhet ökar risken för till exempel hjärt- och kärlsjukdomar, depression och demenssjukdom och är den vanligaste orsaken till självmord. Det gör fysiskt ont att inte ha någon förtrogen.
Vi har byggt ett hyperindivdualistiskt samhälle där ingen ska vara beroende av någon. Välfärdsstaten har klivit in och upplöst det kollektivistiska och familjära. Nu när välfärden demonteras bit för bit återstår endast individualismen med ensamhet som följd. Alla flåsar i sina ekorrhjul och arbetsplatsen blir det sociala kittet. Men flyktiga arbetsrelationer kan aldrig ersätta djupa vänskapsband.
Ensamhet är vårt största folkhälsoproblem och ett stigma som drabbar samhällskroppen hårt. Det är dags att vi alla lyssnar på körverket av ensamma människor som ropar på hjälp och sträcker ut en hand. För vad är vi för land om vi överger de övergivna?
