Integration är ett brett fält och svårt att smalna av. Men om man ändå ska göra ett försök och dyka lite djupare för att hitta lösningar, så brukar arbetslivet beskrivas som en viktig port in i samhället. Låt oss därför avgränsa integrationen till arbetsmarknaden för en stund.

Elisabeth Svantesson, vice partiledare i Moderaterna, propagerade i SVT:s ”Sverige möts” för en knapp vecka sedan, för att nyanlända måste anpassa sig till svensk arbetsmarknad om integrationen ska lyckas. Ett uttalande (som gjordes med emfas) vilket lätt tolkas som att det finns en ovilja hos gruppen att arbeta. På Moderaternas hemsida upprepar partiet uppfattningen om tuffare krav: Det ska löna sig att arbeta, inte leva på bidrag.

Men om man tar del av Fortes (Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärds) rapport ”Integration av nyanlända på arbetsmarknaden”, som släpptes i oktober förra året, så framkommer helt andra prioriteringar än hårdare nypor.

I den presenteras istället två huvudspår: Att nyanlända ska få en chans till arbete och att de därefter blir inkluderade på arbetsplatsen. Detta kräver en långsiktighet som omfattar hela verksamheter och inte, som det ser ut idag, kortare integrationsprojekt på ett eller max två år framåt.

Om vi börjar med spår ett, vägen till att få ett arbete, så har flyktingar och nyanlända kvinnor svårast att få jobb. Flera faktorer bidrar till detta, exempelvis: lägre utbildningsnivå, kort vistelsetid i Sverige och att ny teknologi raderar enklare arbeten (då krävs högre utbildning hos den arbetssökande vilket långtifrån alla har).

Visst kan vi tredubbla rut-avdraget så att enklare jobb växer fram, vilket Moderaterna vill, men då riskerar ju helt nya problem poppa upp istället: Osäkra anställningsvillkor, lön som inte går att leva på och att kollektivavtalen kringgås.

Diskriminering är också en aspekt. Forskningen visar att folk med utlandsklingande namn väljs bort i rekryteringen till förmån för de med svenskklingande. Om vi då, som Moderaterna föreslår, riktar strålkastaren mot de nyanlända (istället för arbetsgivare som exkluderar) så dubbelbestraffar vi ju bara en redan utsatt grupp.

För att gå vidare till spår två, inkludering av redan anställda på arbetsplatsen, så är det inte alltid självklart att arbetsgivaren förstår bredden av kompetenser den nyanlända besitter och hur verksamheten kan använda sig av dessa. I Fortes rapport fastslår man att det behövs ytterligare kunskap om hur arbetsgivare kan hjälpa och stödja nyanlända och hur detta ska gå till i praktiken.

Integration kräver också tydlig och stabil finansiering. Idag finns pengarna på lite olika ställen, som hos Europeiska socialfonden, Länsstyrelsen och Tillväxtverket exempelvis. Flera aktörer, ofta tjänstemän i offentlig sektor, ansöker om dessa och det är inte ovanligt att konkurrens uppstår om medlen. Pengarna går, som sagt, ofta till tidsbegränsade projekt vilka sällan blir del av den ordinarie verksamheten i slutändan.

– Det är orealistiskt att tro att något så komplext som integration ska kunna lösas kortsiktigt. Det krävs en långsiktighet. Var vill vi vara om fem år? Det tar sin tid att lära av sina misstag och kortsiktigheten försvårar ett sådant lärande, menar Andreas Diedrich, docent vid Göteborgs universitet, i ett webbinarium av Forte.

Det är inte lika slagkraftigt att klämma in allt detta i en politisk slogan för lyckad integrering, jag fattar. Men om Moderaterna på riktigt vill att nyanlända ska få tillträde till arbetsmarknaden bör de sluta peka finger och istället leta svar på frågorna forskningen ringar in som avgörande.