BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Man glömmer så fort, allt det där man vet i vardagen. Att man inte under några omständigheter ska välja ”med vitt”-knappen på kaffemaskinen. Att en röd flagga i mejlprogrammet inte betyder att man har organiserat något. Och att tolv är en hopplös tid att äta lunch, i alla fall om man ska göra det på någon form av serveringsetablissemang. Så dags är det nämligen redan proppfullt.

I augusti börjar därmed Det Stora Lunchrastsracet. Man går kvart i. Sedan halv. Raska steg för bästa bordet. Problemet är ju bara att alla andra gör samma sak, så framme i oktober är det helt normalt att föreslå matrast redan vid kvart över tio. Om man är hungrig spelar mindre roll, det handlar om att vinna.

Ett annat race som jag har det tvivelaktiga nöjet att delta i är Tour de Söderort. Första etapperna gick redan i maj och juni, och jag är fortfarande mentalt slut efter det. Jag älskar att cykla, men jag står inte ut med alla proppfulla cykelvägar.

Nu tror du kanske är det här håller på att utveckla sig till en krönika om hur störiga alla är i pendlingstrafiken. Och det är alldeles riktigt. Men längtar du efter en text att dela vidare om hur frustrerande det är med alla lycraklädda, fartblinda mellanchefsgubbar som tror de äger vägen kan du leta vidare. Min inre spandexman tar härmed över den här texten. Fire away, baby!

För det första: Om du inte cyklar snabbt, håll till höger i körfältet. Det är nämligen inte förbjudet att cykla snabbt så länge man följer trafikreglerna. Däremot är det såklart inte tillåtet att cykla för snabbt. Men cykeln är ett fordon som rätt hanterat utan svårighet kan köras i ungefär 30 kilometer i timmen, det vill säga lika snabbt som en moped. Om en mopedförare (som alltså inte behöver vara äldre än 15 bast) antas kunna hantera den hastigheten bör även vuxna cykelpendlare vara betrodda att hålla den.

För det andra: Bara för att du cyklar elcykel betyder det inte att du är snabb. Understundom är du något kvickare i uppförsbackarna, och då har du min nådiga tillåtelse att köra om till vänster, men din cykel väger som en mindre traktor, har ett batteri stort som en attachéväska och du sitter rak som en högvaktssoldat. Du är inte snabb. Du är en svettfobisk, självgod fuskis. Ur spår. (Och vad är det du har runt halsen? Stödkrage?)

Men, tänker du nu, vad skriver människan? Skulle det vara fusk med elcyklar? Nä, nu jävlar! De är ju jättebra. Klimatsmarta, folkhälsofrämjande, ja de är framtidens färdmedel, sanna mina ord! De minskar privatbilismen och begränsar utsläppen och räddar vår planet, annars hade väl inte regeringen infört en elcykelpremie?

Min inre spandexgubbe har ett par saker att säga om den saken. Eftersom han är en chefig typ som när han inte gör någon förorts-tour gärna kör dieselbil i rusningstrafik så vet han att alla de här elcykeldårarna inte hör till hans kategori. På vägarna är det ju alltjämt lika trångt. Sannolikt har de nyfrälsta cyklisterna tidigare trängts på tåg och bussar. Har de ens körkort? Av deras trafikvett att döma, knappast.

Dessutom, var är vår cykelpremie? En vettig racerhoj med kolfiberram är inte billig, det kan både han och jag intyga. Och den har varken ett batteri med en massa tungmetaller eller tjockishjälp uppför Götgatsbacken. Bättre för miljön, bättre för hälsan, men inte får vi några 25 procent av inköpspriset för det.

Nåja. Snart kommer den första frosten. Då får jag och alla andra lycramän pendlarstråken för oss själva igen, när alla medgångscyklister ställer undan sina fuskmoppar för året och lägger full fokus på utelunch klockan 09.30. Ändå något att se fram emot.