I mitt vardagliga liv vill jag gärna känna mig lugn och harmonisk, fylld av kärlek och generositet. I mitt vardagliga liv misslyckas jag ofta med denna strävan. Istället stressar jag runt och beter mig förvirrat.
Sen inträffar detta märkliga: när jag för en gångs skull har det riktigt, riktigt bra, är lugn och harmonisk och omgiven av kärlek, så känns det nästan …tomt. Särskilt som jag måste skriva en krönika. I vanliga fall har jag en uppsjö av saker jag läst eller hört som gör mig arg och upprörd och som passar väldigt bra till krönikor. Men nu, efter tre veckors semester i Grekland befriad från tidning, radio, teve, internet, bara omgiven av kärleksfulla barn och vänner och böcker, så är hela mitt sinne förändrat. Jag känner mig helt ångestbefriad och bara väldigt, väldigt glad. Allt är bara bra. Provocerande bra. Meningslöst bra. Det enda som inte är bra är att jag måste skriva den här krönikan och faktiskt inte har något att skriva om.
Det känns ovant och mycket tomt. Kanske är det såhär alla de där människorna som lägger upp skrytiga semesterbilder på Facebook och instagram av badande barn och rosévin i solnedgången känner det? Jag har alltid undrat. Nu förstår jag, det är tomheten. Och i och för sig så är ju tomheten den största ångesten av alla så det skulle jag kanske kunna skriva en krönika om? För mitt vykort härifrån är jag faktiskt ganska säker på att ni inte vill ha. (”Hej på er allihop! Just nu sitter jag vid ett hus i Grekland, högt uppe på ett berg, och ser ut över ett osannolikt vackert hav och båtar och klippor och fåglar som störtdyker som om de vore odödliga. Himlen är molnfri och en fluga landade just på min kaffekopp. Från terrassen nedanför mig hör jag hur C och L äter frukost och nere i viken badar A och K nakna och på grusvägen kommer L gående från sin promenad.
Igår när jag kom ut hit, hade mina vänner fixat en massör som gav mig massage medan de lagade en fantastisk middag med grillad fetaost och fyllda paprikor. Kan det få vara så här bra, livet? Hoppas ni också har det bra därhemma i Sverige, jag har hört att det varit skitväder, som vanligt. Kram och hej från Maria!”)
Nä. Skärpning nu. Jag blundar och koncentrerar mig hårt. Gräver i djupet av mitt innersta…och tamejtusan om det ändå inte finns lite ångest där? En rad från Cornelis Grimasch om morgonen dyker upp: ”Och lyckan har en förgiftad tagg, som man bör noga undvika”. Det där är ju helt sant. Lyckan gör mig både skör och girig. Såhär: Det här är den plats jag älskar mest av allt i hela världen, en plats som varje gång jag återvänder hit får kroppen att pirra lycksaligt. Men. Bakom all harmoni och vackerhet så spirar en skörhet. Att älska något eller någon så mycket är farligt. Jag blir girig och vill äga och kan inte sluta tänka på att det ska ta slut. Och en dag tar det ju slut, det gör det alltid. Om tio dagar, som kommer passera alldeles för snabbt, så reser jag härifrån och på grund av något uppfuckat otillfredsställt behov i min barndom så har jag därför utvecklat en överlevnadsstrategi som gör att jag mentalt förbereder mig för avresan i ett tvistat försök att inte bli så ledsen när den dagen väl kommer.
Av samma anledning ser jag alltid till att vara den som gör slut för att slippa vara den som blir lämnad (vad en del inte tycks förstå är att vi som gör slut är minst lika rädda och ledsna som den som blir dumpad). Och jag vet såklart att man inte kan äga en annan människa, att det är absurt och fåfängt och dumt och Reinfeldt-kapitalistiskt men att leva polyamoröst funkade inte för mig. Verkligen inte. Poly-grejen funkade bara så länge det inte fanns några känslor inblandade men eftersom jag alltid tycks bli förälskad så fort jag legat med någon mer än fem gånger så gjorde det mig bara olycklig. Jag önskar att jag var mer storsint och trygg men jag står inte ut med att dela någon. Jag vill ha exklusiv ensamrätt och veta att jag är den enda som den människan älskar (med). För tillfället åtminstone. Håhåjaja. Så här sitter jag med ett förvisso sagolikt vackert hav nedanför men samtidigt skör, girig och lite tom. Nä, nu måste jag ner och bada med de andra. Sorry för den här krönikan, men snart kommer jag hem till ett pissigt Sverige och fylls av min vanliga upprördhet över sakernas tillstånd. Då kommer det bli ordning på krönikorna igen!
