Ändå behandlar vi dig som luft.
Krisen med din gradvisa uppvärmning får luften att gå ur oss. Vi är förblindade av din osynlighet, döva inför att the answer my friend is blowing in the wind. Din vindstyrka räcker för att uppfylla vårt energibegär världen över arton gånger om.
Men att du är räddningen avfärdas som taget ur luften.
Du svävar över oss som bor på just den här jordplätten. Men allt oftare strimlas du av rotorblad som får dig att virvla i ett virrvarr, helikoptrar på jakt efter någon som stulit luften från en annan. Den färdiglevdas sista andetag upplöses i dig, blir en del av allas vår kollektiva suck, bär på ett bud om att en av våra är förlorad för gott.
Sörjer du de du inte längre kan nå?
När vinterkylan är kompakt pyser du ut som dimma ur min mun. När solen faller målar du Bredängs himmel rosaviolett. Då du visar dig i dina flyktiga förklädnader med all din prakt tar du andan ur mig. Jag avundas svalorna som flockflyger mellan lamellhusen. Hur du lyfter dem och låter dem flaxa fritt upp mot skyn. Hur de förvandlas till flamfåglar när deras vingar reflekterar de sista solstrålarna. Jag kan höra dig i vingslagens snärt, om jag fladdrar min hand nära mitt öra, när du tjuter genom håligheter som en flöjt.
En världssymfoni – som en kakafoni eller en polyfon sammanhängande röst.
Vilket är ditt budskap vi inte kan avkoda?
När du stormar namnger vi dig likt nyförlösta barn sprungna ur moder jord. För en kort stund blir du en organism, en vindkropp som påminner oss om din starka och vår sköra existens. Dina orkaner härjar över vidderna innan de stupar ner i glömskan, utom de få som orsakat förödelse vi inte kan förtränga. Gudrun. Mitch. Katrina. Men vi har inga namn på dig för när du smeker vår kind med en varm vind, berör oss med en pust, omfamnar oss med en bris.
Överväger du att överge oss när vi överför vårt gift till dig och tar dig för givet?
Är tyfonerna, tromberna och tornadorna uttryck för din vrede?
Ruvar du inte på en hämnd att en dag kväva oss med ditt kväve?
Redan nu dör ju sju miljoner av oss i förtid varje år av att vi har förorenat dig, 7 000 av dem slutar andas i vårt land där du är som renast. Bara du förvägrar oss ditt syre i fem minuter är mänskligheten utrotad, sådan är din makt.
Ändå behandlar vi dig som luft.
Ditt tålamod med oss är oerhört.
Hur länge ska du fortsätta älska oss villkorslöst?
Vi som inte kan låta bli något levande i vår rovgirighet. Djur som kunde strövat fritt blir offer för vår aptit. Smittar oss med luftburna virus som angriper våra andningsorgan. Först då stannar vi upp och visar vår förmåga att förändra allt fort. Restriktioner. Karantän. Vaccin. Men den dagliga förorening som i det tysta skördar fler liv får fortgå utan hejd.
Är pandemin en varning för vad som komma skall?
En visit från en framtid då planeten är patienten i behov av en respirator. Då våra lungor inte längre mäktar med avgaserna vi mättat dig med. Då svalorna regnar ner från himlen, faller en efter en, stela på marken av sin dödskamp.
Jag tar ett djupt andetag, suger in dig glupskt och vill aldrig släppa. Jag blåser ut dig långsamt för att bevara dig i mig så länge du fortfarande går att andas.
