Ännu en sommar har gått till ända. Ännu en höst har kommit hit. Ännu en Kopparbergsmarken har vi överlevt och ännu en flytt håller jag på att ta mig igenom. Jag börjar bli rutinerad vid det här laget. Efter ett halvår i lägenhet så känns det otroligt skönt att komma till ett hus igen. Efter fem och ett halvt år med boende mitt i byn känns det ännu skönare att komma lite närmare naturen och landet igen. Jag är tillbaks i Bångbro och jag tror att jag denna gång har hittat min plats på jorden.
I morse var frost i gräset. Nu skiner solen och lönnen utanför glimmar av rött och guld. Jag hade en lönn utanför huset som liten och jag tycker de är hemtrevliga. De stora lönnarna utstrålar en sån kraft. Nu växer den ståtligt på uppfarten till huset. Jag ser den och går förbi varje dag på väg till jobbet och då jag kommer hem igen. Den gör mig glad och lugn. Jag behöver tvingas ut lite bland gröna löv, trädens sus och fåglarnas kvittrande för att må bra. Jag känner mig lite mera lycklig då.
Lönnar är såna bra träd att gå och sura till, för de piggar upp. Jag kommer ihåg mina promenader om höstkvällarna då jag var i skolåldern och bodde i den stora staden Lindesberg. Där växte i grannskapet en hel del lönnar efter gatukanterna. De var så vackra och sorgsna i gatlyktornas sken. Här vid min lönn finns också en gatlampa som om de mörka kvällarna silar ljuset genom de få lönnlöv som hänger kvar.
En annan sak jag har längtat efter att bo nära är en syrénhäck. Jag älskar syrener och dessa var också ett inslag från min närmsta hemmiljö som liten. Jag är uppvuxen på landet i en liten by med enstaka grannar. Precis så har jag det nu med. Vi hade en stor gräsmatta med vinbärsbuskar, en lekstuga, en jättestor björk, ett lärkträd och så de två lönnarna och syrénhäcken. Nu har jag förutom lekstuga, ett par vinbärsbuskar och lönnen och en gammal förvuxen syrénberå även mängder av nyponbuskar. Jag tror att jag någon gång provat att göra nyponsoppa av egenhändigt plockade nypon som lyckades särskilt bra. Men det ska absolut testas igen.
Varje höst skulle det i mitt barndomshem krattas löv och det var även vi barn inblandade i. Jag kommer ihåg det som ett ganska tråkigt och jobbigt arbete med stora vattniga blåsor på händerna.
Då man kommer till ett nytt hus är det en del att fixa med. Renoveringar är inget jag bryr mig om i dagsläget, men en utekompost lär man ju ha och efter att ha sparat matavfall i köket i nästan två veckor är behovet akut. Ett halvår i en lägenhet utan komposteringsmöjlighet är så långt från mina ideologier man kan komma…
För att starta en kompost ska man ha lite grenar i botten för att kunna få in lite luft, ovanpå detta ska man lägga lite löst komposterbart material. Denna årstid blir ju egenhändigt ihopkrattade löv ett självklart val. Jag och två av mina söner gick därför motvilligt ut för att greja lite. Vi började så smått att kratta. Efter bara en liten stund utbrister äldsta sonen: ”Det här var ju jätteroligt!”. Jag håller med. En lönn innebär stora löv och då vädret dagen till ära var torrt så var löven riktigt lättkrattade och vi fick snabbt ihop en stor, stor hög. Lite småsvettigt blev det och mörkret började falla. Kylan smög sig på och det började ryka om andedräkten. Yngsta sonen sprang vild och lycklig fram och tillbaks i löven. Från att ha varit rätt trötta och på småsurt humör var vi alla glada och varma. Medicin för kroppen och medicin för själen. Detta är riktig livskvalitet!