Man lämnar dörren öppen för SD inom LO.

Den mest dramatiska och absolut farligaste utvecklingen i svensk politik är nämligen det rasistiska partiets ökade opinionsstöd bland LO-medlemmar.

Stefan Löfven kanske kan vinna slaget om de vacklande medelinkomsttagarna i storstäderna.

Men om partiet förlorar LO-medlemmarna förvandlas det snart till ett svagt medelklassparti som alla andra, ett parlamentariskt skådespelarparti utan verklig kraft till sociala reformer.

För kraft till sociala reformer kommer alltid av att man har stöd hos dem som har en motmakt i samhället. Och den största motmakten finns fortfarande hos LO-medlemmarna som grupp.

52 procent av LO-medlemmarna röstade på S förra valet. Det var rekordlågt och den egentliga orsaken till Mona Sahlins självvalda avsked. Kan man inte vinna LO-medlemmarna kan man inte vinna regeringsmakten.

Det är så vänster-höger-frågan fungerar.

Alla gånger S blir stort inom LO-grupperna vinner de valet. Det är enkel matematik och finns belagt i valanalyser sedan lång tid tillbaka. Det är soffliggarna, de LO-medlemmar som inte orkar rösta för att ”allt är ändå samma sak”, som avgör vem som blir statsminister. När valdeltagandet sjunker bland LO:s medlemmar eller när andelen S-röster inom LO minskar så förlorar man slaget. Oberoende av hur smarta lösningar man har kring medelklassens ”livspussel”. 

I våra stora medier framställs ”slaget om mitten” som en absolut sanning. Några hundratusen som hoppar höger eller vänster avgör. Det är inte sant. När S (och för all del V, fast där är man ännu svagare i LO-gruppen) går framåt bland löntagare så följer andra efter. Politiken flyttas vänsterut. När S istället koncentrerar sig på ”statsmannamässighet” och fortsätter med avreglering, behåller skattesänkningar och privatiserad välfärd, ja, då förlorar man kärnväljarna som antingen stannar hemma eller går till SD.

Det kan kanske sägas enklare. Det är oerhört mycket viktigare att S pressar tillbaka SD fem procent, än att man vinner fem procent från mitten.

Men hur?

En nyckel är faktiskt de nästan 100 000 fackligt förtroendevalda inom LO runt om i landet. Om partiet levererar en vettig politik som slår mot SD så kommer det ta skruv.

Nej, det handlar inte om ”utbildning” eller ”information” mot ”främlingsfientlighet”. Det där blir lull, lull och förändrar inte stödet till SD. Det beror nämligen på ilska över den ekonomiska utvecklingen och ilska över maktlöshet. Ju närmare Löfven verkar vara Reinfeldt, desto mer får SD.

Det är bara ren och rå ekonomisk politik som kan minska invandrarhatet. Det gäller för S att visa att det är arbetsgivarna, inte politiken, som skapar låglöneutslagning och arbetslöshet. Och det enklaste sättet att visa det är genom att stödja enkla krav som LO drivit.

Det går att förbjuda arbetsgivare att anställa utanför kollektivavtalen. Ta bort ”frivilligheten” som ju bara är ett skydd för utnyttjande.

Det går att förbjuda de offentliga lönedumpningar som kommuner idag gör inom bland annat Bygg med underleverantörernas underleverantörer som utnyttjar EU-medborgare från fattigare länder.

Det är inte rasism att kräva bra lön för alla, det är arbetsgivarna som skapar rasism genom att utnyttja luckorna i lönesystemet.

Nyligen vann Byggnads en seger i Europarådet kring Laval-frågan. Att kräva lika lön inom landet är en facklig rättighet, liksom att strejka och genomföra blockad för det. Lex Laval måste bort och Löfven bör säga det högt.

På samma sätt går inte SD att mota om man inte använder reformismen som idé. Alltså klart säga att offentlig sektor måste få växa, att vi ska anställa fler i kommuner och landsting och dessutom investera mycket mer för att skapa direkta jobb inom bostäder, utbildning och infrastruktur. Det gäller att plocka fram Wigforss, inte imitera Göran Persson (det gör Anders Borg bättre). Krisen och nolltillväxten i Sverige bryts inte genom prat om arbetslinje. Den kan bara brytas genom stora offentliga investeringar.

Visst finns det behov av information och attitydförändring. Det är rätt enkelt att visa hur lönsamt invandring är för ett samhälle (vi skulle varken ha svensk exportindustri eller fungerande vård och omsorg utan hundratusentals människor som flyttat hit). Men inga fakta biter om inte den ekonomiska politiken slår undan benen på rasismen.

Det finns en annan väg att gå. Folkpartiets. Prata om liberala värderingar och sedan föreslå ”tuffare regler” vad gäller medborgarskap och språk.

Det är att bjuda SD på mer godsaker. Ungefär som när Persson talade om ”social turism”.

Hur tråkigt det än kan låta är det inte i partiledardebatter eller medieuppslag som valet avgörs. Det är på arbetsplatser och i kön på Arbetsförmedlingen.

Låt Miljöpartiet leka i mittendiket. S måste vinna på arbetsplatserna och få bort SD, om det ska bli någon ny politik.