Johanna Linder: Livsstilsförsäljare håller inte din hand när det blåser

Det är rätt ambitiöst ändå. Och spännande! Dock inte så spännande som en kunde ha hoppats på. Systrarna Widell-Schulman ska inte åka till CERN i Schweiz, återskapa Big Bang och sedan kolonisera en ny planet där folk jobbar fyra veckor och har semester i 48, äter middag klockan sju på morgonen och bor i små kojor högst uppe i trädtopparna. Tyvärr. Livsstilssystrarnas livsstilsuniversum handlar om en e-handel med egna varumärken (kosttillskott, någon?) livsstilssalonger (vad det nu är) och ett digitalt content-magasin. Alltså en nättidning som innehåller innehåll. “Det här en naturlig utveckling för oss då vi i dag skapar både unik content och reach i just den här målgruppen”, säger de i intervjun.

Jag tror ingenting hade kunnat göra mig mer deprimerad än att läsa den här texten. Inga döda isbjörnsungar i världen hade fått mig att tappa tron på mänskligheten som de här systrarna lyckas göra med sitt “content” och sitt “reach”.

Det är kanske väldigt o-feministiskt av mig att ge mig på två medsystrar bara för att de råkar befinna sig i skönhets- och livsstilsbranschen. Kanske borde jag i stället hylla deras framåtanda och entreprenörskap och kanske borde jag framför allt beundra deras förmåga att göra sig själva förmögna på att sälja blaskigt vin, filtrerat vatten och onödiga vitaminer? Och är det inte väldigt typiskt att just kvinnors intressen ska hånas och förlöjligas? Men nej. Det här här något annat. Jag är helt för hudkrämer som luktar gott och några av mina bästa vänner är skönhetsbloggare. Skillnaden mellan dem och Hannah och Amanda är att de beter sig som helt vanliga människor och kan föra ett samtal om till exempel depression utan att samtidigt tänka “Aha! Psykisk ohälsa! Där finns ett ämne att profitera på! Perfekt reach! Podd eller Youtube-kanal, det är frågan bara …”.

Jag begriper också att alla inte har förmånen att få arbeta med något som inte bara känns genuint meningsfullt utan som faktiskt, rent objektivt också är det. Som att rädda regnskogen, lära nyanlända att läsa, göra klimataktioner för Greenpeace eller ta hand om andras sjuka mammor. En del har otur i sina karriärval och hamnar snett från början. De kanske fick nåt jobb på nån “tjejtidning” på 80-talet, värvades av en reklambyrå på 90-talet, fick sparken på 2000-talet och stod med två tomma händer på 2010-talet och blev tvungna att spotta i nävarna och börja bygga upp ett livsstilsuniversum för att få mat på bordet till ungarna därhemma. Det kan ha varit så och jag dömer ingen.

Men jag önskar ändå, att livsstilssystrarna fick en chans att börja om. Att de vaknade upp en dag i sina Östermalmsvåningar och insåg att den här livsstilen, där vi ägnar mer tid åt vårt eget utseende och konsumtionshets än åt våra medmänniskors mående, är sjuk. Att det är okej att sälja saker men dåligt att låtsas som att en gör en god gärning när en lurar på folk saker de inte behöver. Att det här med att “odla sitt personliga varumärke” är en perversion som nästa civilisation på det här jordklotet med största sannolikhet kommer ha med på listan “Tio tecken som förutsade västvärldens undergång”, tillsammans med Donald Trump och kolsyrat vatten med chokladbollssmak.

Problemet med “livsstilar” är ju att det är så himla många saker som inte passar in i allt det perfekta. Sjukdom, dödsfall, fattigdom, ofrivillig barnlöshet, självmordstankar, fula kläder eller kluvna hårtoppar. Och något av det kommer att drabba dig någon gång i livet, det lovar jag. Och då kommer du att behöva medmänniskor, inte livsstilsförsäljare, nära till hands.