Krönika: Livets slaka lina

I mitt ena universum har jag befunnit mig i en helt vanlig vardag med ett kneg, en middag att laga och en toa att städa. I ett parallellt universum har jag sysslat med skrivande, läsande, lyssnande och tänkande på att vi är i full fart med att förstöra förutsättningarna för den levande värld som vi människor är en del av.

Det har varit täta skott mellan mina två verkligheter. Jag har gått in i den ena utan en tanke på den andra, och vice versa. Och det har funkat utmärkt.

Nu är jag inte är ensam om att ha en personlighetsklyvning. I regeringen finns ett departement som vill stödja cementfabriker och ett annat som ifrågasätter dem. I en och samma tidning kan man läsa om att äntligen ökar konsumtionen, för att sedan bläddra fram en undergångskrönika. Näringslivet försöker både uppvisa höga vinster och få kredd för sin hållbarhet. Vi balanserar alla på slak lina.

Och det har gått helt okej, för mig i alla fall. Hittills. Men under årets sommarmånader – med ständigt nya rapporter om skyfall, bränder, översvämningar och lucifervärme – hände något i mig. En gräns passerades: Jag kunde inte längre hålla mina två verkligheter åtskilda. Jag har sedan tidigare förändrat en hel del i mitt liv i miljövänlig riktning, men det här var något annat. Jag kände, i magen och hjärtat, att de ekologiska kriserna inte längre går att isolera. De är här, och de kommer att ta en allt större plats. I medvetandet, i vardagen och i samhället. Som den kanadensiska författaren Margaret Atwood har formulerat det: ”It’s not climate change. It’s everything change.”

Kanske kan sommarens katastrofväder föra med sig något gott: Att fler börjar ifrågasätta sitt schizoida förhållningssätt. Till politik, journalistik och företagande. Eller till det mesta. Everything change, som sagt. 

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.