Jag tror att man kan säga att jag just nu strövar runt i mina första höstdagar sedan jag passerat 60 för ett par månader sedan. Höstens takt bör sålunda också vara min och jag gör antagligen bäst i att ha den i åtanke när jag hoppar av bygelhästen då den avtagande spänsten i knän och leder är som långsamt avlövade grenar som blir skörare för varje minusgrad. Åldrandet är än så länge inget gissel. Jag känner mig klokare, inte än någon annan vill jag understryka (det får man ju inte påstå i det här jävla landet), bara än mina tidigare upplagor. Jag vill inte ha dem tillbaka men jag vill hemskt gärna ha tillgång till dem. Och då kan man väl säga att livet gör sitt jobb.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Jag tycker att jag fortfarande är ett barn i mångt och mycket. Jag tänkte på det häromdagen när jag spelade på en konsert för världens barn och konferencieren hela tiden talade om barn som något man växer ur. Det finns så klart en distinktion här, att man är vuxen och axlar en vuxens skyldigheter och rättigheter när man fyllt 18 år, och det var det han talade om. Det är inte det jag talar om.
Liksom hösten har sina markörer i diagram över dygnets medeltemperatur och naturens skiftningar har barndomen sina koordinater. Men vuxenheten smyger sig på i lekar och rollspel. Och så ska det vara. Och visst har den sin självklara suveränitet då man söker sin identitet och kanske måste man då ta avstånd från barnet som en Petrus som förnekade Kristus. Men det är så mycket tjuv- och rackarspel i den där förvandlingen, så mycket låtsasliv och förställningar för att motsvara omgivningens krav. Och måhända måste man gå ända in i hösten för att se det tydligt.
När jag gick i skolan fanns det en del elever som var som små farbröder och tanter redan när de var 10 år. Det var ett spel iscensatt av deras målsmän som såg sina telningar som en förlängning av egna ambitioner. De var barn som inte fick smutsa ner sig. Och så ska det inte vara. Men i ett obevakat ögonblick kunde man se hur den blivande bankdirektören kliade sig i stjärten och i hans ögon kunde man spåra en vild längtan efter att få rulla sig i en lerpöl.
Jag är beredd att slåss för varje människas rätt att klia sig var det än kliar och att rulla sig i lerpölar. Det är nämligen djupt mänskligt att omedelbart vilja tillfredsställa ett behov och det är dessutom fullständigt rimligt så länge man inte gör någon annan illa. Det har med balans att göra. Vad skulle hända om till exempel Carl Bildt helt plötsligt gav efter för en impuls att hoppa jämfota i en vattenpuss? Jag törs lova att han innerst inne skulle vilja göra det. Det vill nämligen alla vi som lever i livets höst. Vi som fortfarande har barnet inom oss. Och det har vi alla. Någonstans.
Äpplen i lådor, löv som singlar från en blekblå himmel, goda böcker och skymning och gammal nog att klia mig i röven om det kliar och att rulla mig i lera om andan faller på. Livets höst. Jag smakar på orden. De smakar inte så illa.
