Många gånger har jag fått frågan om varför vi organiserar oss. Livet som aktivist är inte något som är självvalt utan snarare en livsstil. Vi bor i områden där det råder social misär med hög arbetslöshet, barnfattigdom, fattigpensionärer, trångboddhet och en ojämlik skola. Vi bor också i områden där flertalet personer mist sina liv till följd av skjutningarna som har skett.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Under de senaste två åren har närmare 30 personer mördats enbart i Järva. År 2015 beräknades det att tio procent av landets alla mord begicks i Järva, en siffra som nu tyvärr har stigit. Majoriteten av morden som begås i Järva är ouppklarade. Det är barn och unga som mördas både i Järva men även i andra delar av landet. Barn vars liv inte tas på allvar på grund av deras klasstillhörighet och etnicitet. Barn som faller offer för den strukturella diskrimineringen och rasismen som finns i vårt samhälle. Barn som glömts bort av personerna med det yttersta ansvaret.
Vi bor i områden där barn pendlar varje morgon i strävan efter en jämlik skola. Områden där 60 procent av eleverna i våra skolor inte har gymnasiebehörighet efter årskurs 9. Områden där många barn bor trångt och mår psykiskt dåligt. Vi bor i områden där våra stadsdelar har en inhuman syn på de personer som bevittnar skjutningarna som sker då man inte erbjuder terapisamtal i form av psykologer och traumatologer.
Men vi bor också i ett område där engagemanget blir allt tydligare då flertalet unga börjar engagera sig. Många gånger ser jag minderåriga som börjar engagera sig för att förändra sina områden. Barn som egentligen borde njuta av sin barndom men på grund av rådande strukturer varit tvungna att engagera sig.
Enligt rapporten Skillnadernas Stockholm skriven av hållbarhetskommissionen i Stockholms stad framgår det att ojämlikheten även syns i barnens munhälsa. I stadsdelen Rinkeby-Kista har 13 procent av alla treåringar kariesskadade tänder, till skillnad från på Kungsholmen där mindre än en procent har det. Sambandet mellan klass och hälsa är sedan länge välkänt men att man kan se skillnader på barnens munhälsa vid så låg ålder är alarmerande.
Livet som aktivist kan många gånger vara tröttsamt, då man aldrig känner sig tillräcklig. Ju mer politiskt medveten man blir desto mer ifrågasättande blir man. Sambandet mellan klass, etnicitet och kön blir allt tydligare men också likheterna mellan landets ”förorter” och bruksorter. Likt förorterna kämpar flertalet personer i våra bruksorter för att säga ifrån mot den nedskärning som sker. Det kan handla om en förlossningsavdelning som ska stängas ner, men också om andra nedskärningar inom välfärden.
Livet som aktivist är inte något som är självmant utan snarare en livsstil. Många gånger känner man sig trött, otillräcklig och upplever kampen som ändlös. För att orka i längden är det viktigt att man tar semester och kopplar av. I skrivande stund befinner jag mig utomlands, tittar ut mot stranden och försöker njuta av värmen. Även om jag försöker koppla av så måste jag medge att det inte alltid är så enkelt. Livet som aktivist är inte något som är självvalt utan snarare en livsstil.