För många är soppmässan en fast punkt i tillvaron. Har man inga pengar kostar det ingenting. Annars finns en burk där det går bra att lägga ett bidrag.

Jag gick dit för att lyssna och lära och hade tur. Bluessångaren Bo Carlsson, alias Mr Bo, var gästvolontär, så det blev en skön kväll med svart blues, god mat, trevligt sällskap och mysig stämning.

Mr Bo sjöng: ”I feel better, so much better since I laid my burden down”.

De orden visste var de tog. I salen sitter många hemlösa och en tyngre börda än hemlöshet finns nog inte. Att lägga ner den bördan och i stället vara hemma bland vänner några timmar är värt mycket. Tror jag, som aldrig behövt tveka om var min säng står och om jag har någon.

Nästan omärkligt övergår maten och gemenskapen i en nattvardsgudstjänst. Minimalistisk och chosefri, befriande fri från helig bråte.

Det är bara en omständighet som skaver. Alla har inte ett hem att gå hem till efter soppmässan. För några börjar i stället en lång hemlös nattvandring.

Ulrika är 51 år gammal och har varit hemlös i över fyra år. Hur det gick till?

– Jag har ingen aning, säger hon och tillägger:

– Jag fick släppa kontrollen över tid och rum.

Ulrika hade en lägenhet. Så träffade hon en man, sa upp lägenheten och flyttade hem till mannen. Någonstans där gick livet i kras.

– Jag minns inte vad som hände, men det var nog mycket droger. Nu har jag tappat förtroendet för människor och blivit obstinat mot socialtjänsten.

Ulrika är stamgäst på soppmässan och just den här kvällen vet hon var hon skall sova.

– Jag har fått en plats på 35:an

Det är räddningsmissionens boende på Linnégatan 35.

Så är det långtifrån alltid. När jag träffar Ulrika på stan några dagar senare vet hon inte hur det blir. Får hon ingen sängplats måste hon gå för att hålla värmen.

– Jag går hela tiden och så plockar jag pant för att kunna betala min egen mat.

Det finns några ställen där hemlösa nattvandrare kan stanna, vila och värma sig, men de är inte många.

– Mest sitter jag på Centralen. När den stänger flyttar jag till busshållplatserna, men där blir det kallt.

– Burger King är öppet hela natten. Men köper man inget hotar personalen med att ringa polisen. Dom vill man inte träffa, så då går man.

– Jag har också åkt spårvagn. Men det törs jag inte alltid. Plötsligt stannar vagnen och går inte längre. Då måste man gå av utan att veta var man är.

– Ett alternativ är att gå in på psyket. Där finns kaffe och mackor. Men man får inte sitta kvar. Det gäller också akuten. Det har blivit hårdare. Man blir fort utkörd.

– Så jag travar och går för att hålla värmen. Jag går hitan och ditan, inne i stan och utanför.

Att somna någonstans är inte riskfritt. Så det gör Ulrika helst inte. I stället går hon tills det blir morgon och hon kan få frukost och värme på Räddningsmissionens frukostservering på Vasagatan.

– Det gillar jag. Det stället är räddningen. Där är jag trygg och får äta mig mätt. Soc får jag ingenting av.

När frukostserveringen stänger står hon inför nästa problem. Hon måste få sova, men var?

– Jag har suttit i Stenpirens resecenter, men det gillar dom inte. Så jag fick gå.

– Ofta har jag sovit på Stadsbiblioteket. Man är ju så slut. Och så har jag sovit i Johanneskyrkan.

Det är förmiddag när Ulrika berättar för mig om sitt liv som hemlös. Solen skiner och det är vårvarmt. Men hon måste redan tänka på nästa natt och har har klätt sig varmt, lager på lager.

– Jag kan inte ta något för givet. I kväll får jag ställa mig på Drottningtorget och vänta tills fältassistenterna kommer och fördelar sovplatser. Som kvinna kan jag också ringa efter klockan 17 och fråga om det finns en plats.

Göteborgs stad har två boenden som kan komma ifråga för Ulrika. Tillfället för missbrukare och Alma för kvinnor.

Fast Ulrika hoppas på 35:an.

– På Tillfället och Alma får du komma in först klockan 10. På 35:an får jag komma in redan klockan åtta. Det behöver man. Det är också mycket lugnare på 35:an. Mer hemkänsla. Det blir annars lätt snurrigt på ställen där det övernattar många trasiga människor.

– Räddningsmissionen har varit min räddning. Dom bara finns och man får komma själv. Det är inte som på soc där någon drar i dig.

Finns ett annat liv, någon gång i framtiden? Ulrika skrattar och tar sig själv demonstrativt i kragen.

– Jag behöver rycka upp mig själv och fatta andra beslut. Det är lätt att man lägger av. Man orkar inte. Så jag tänker aldrig. Jag bara är.