Den krönika du precis läser är min elfte så jag firar snart ett år som krönikör. Att skriva en krönika är inte som att skriva ett blogginlägg. En krönika bör vara riktad till många och innehållet lättläst, samhällsviktigt men ändå personligt. 2 700 tecken med en avslutande knorr. För övrigt är jag stolt och naken i mitt skrivande såväl här som på bloggar med mera. 

Under året har jag flyttat runt fem gånger. Har även hoppat ner i mitt svarta hål ett par gånger. Hälsan har märkligt nog både förbättrats och försämrats. Hjärtat har slutat hacka så mycket. Eksemet är nästan borta. Prostataförträngningen kommer och går liksom hjärnspökena. Tandläkaren kallar mig nu för tiden bara vartannat år. Mina tänder, säger han, håller livet ut, tjohoo! Många med min livserfarenhet är tandlösa. 

Min lever är dock ett frågetecken och mörkt orosmoment. Ett hopp är att medicinarna har hittat något mot min svårartade hepatit. Under våren får jag veta om levern klarar sig. 

Mitt intellektuella sinne har förbättrats i takt med att samtliga (!) politiska partier har tappat delar av sin intelligens. Skulle kunna rada upp massa exempel men de överlåter jag åt dagisbarnen att leka vidare med. 

Twittergänget har jag börjat följa, mest som humoristisk kvällslektyr. Visst, jag lägger in en stänkare någon gång men dras inte med när någon kvittrar i falsett och resten faller in: ”Vicka fina kläder kejsaren har”. Det är mycket lätt att ryckas med i dessa fjanterier i valfri social media.

Människans ondska synliggörs mer och mer. Här är mediabevakningen bra på ett vis, saker kommer fram. Dålig på ett annat. Just för att det är så lätt att manipulera folk att tycka samma. 

Men ge dig nu Johnny Boy! Det finns väl något mer positivt med tiden och året som gått? Du kan ju inte gå och hänga ner dig hela dagen! Nä, jag kan ju inte det. 

Att verkligen gilla läget, vara hungrig och lyhörd mot sin omgivning ger mig mersmak.

Gå in för att nå sitt mål, sin strävan, tillsammans med en öppen hand. Veta att dit, just dit ska jag nu. Digga resan. Lägga en frispark rakt i klykan. Att förstå att tur även är skicklighet, det är lycka. Undvika att svara: ”Jag blir nöjd om jag når kvartsfinal” och i stället ha den starka tron att jag tar guldmedaljen oavsett motstånd – det är rätta tag. Livet är trots allt underbart. Tänk vad skönt att vakna, äta frukost och gå och lägga sig igen!

Vi ses och hörs senare i år! Kram alla fina kärleksfulla samhällsmedmänniskor!

Det finns trots allt ett hopp om oss och vår stad!