Nästan 70 år senare fanns häpenheten kvar i rösten hos henne som den gången var 22 och aldrig i livet trott att hon skulle tvingas lämna allt. 

De hade en ofattbar tur, mina föräldrar. De lyckades ta sig ut bara några dagar innan röda armén intog Estlands yttersta utpost.  De fångades inte av de ryska fartyg som jagade båtflyktingana på Östersjön utan välkomnades av svensk kustbevakning.

Om det varit i dag?

Om flykten gått från ett annat land?

Nu i sommar lyssnar jag på poeten och aktivisten Athena Farrokhzad som i sitt sommarprogram pratar om främlingsfientlighet, gränser, asyl. Och om hur hennes pappa förmodligen inte fått stanna om han sökt asyl i Sverige nu, i stället för då.

Samtidigt läser jag David Qviströms reportagebok ”Nyttiga människor – om migranter, gränser och människosyn”. Han skriver om en annan småbarnsmamma som på dagen 69 år efter att min egen mamma flydde står på ett annat fartygsdäck och tittar in mot ljusen som syns från land. 

Hon har knutit sin ettåring på ryggen och håller de båda andra barnen i varsin hand. Motorn har stannat och fartyget har börjat ta in vatten. Men kusten är nära och bara några hundra meter bort finns andra båtar. Passagerarna ropar på hjälp och signalerar med ficklampor men ingen kommer.

Det är nu kaptenen begår sitt ödesdigra misstag. Det nödbloss han tillverkat av en bensinindränkt filt orsakar eld ombord. När hundratals människor förskräckt flyttar sig till fartygets andra sida välter det. Mamman som stått vid relingen faller överbord med sina tre barn. De som överlevde hör vad hon skriker, om och om igen: Jag har mördat mina barn, jag har mördat mina barn.

Under tolv dagar hösten 2013 drunknar minst 646 människor utanför Italiens kust. I hamnen ligger liksäckarna i rader. Lampedusas borgmästare lägger ut en bild på Facebook med orden ”Questi sono i nostri morti”. Detta är våra döda.

För en kort tid står flyktingkatastrofen i Medelhavet högst på den europeiska dagordningen. EU håller toppmöte. ”Det går inte att fortsätta som vanligt”, skriver EU-kommissionär Cecilia Malmström inför mötet och räknar upp en lång rad förslag och manar statscheferna att ta sig samman. Det gör de inte.

Nu, sommaren 2014 upprepas alltihop. I juli dog minst 60 människor utanför Lampedusa, jagade i döden av människosmugglare som attackerade när de försökte ta sig ut ur det kvävande lastutrymmet. En av dem som drunknade var två år.  

Katastroferna kommer att fortsätta. Det visade sig inte alls vara omöjligt att fortsätta som förut efter Lampedusa. Europa är en fästning som fortsätter stänga ute flyktingar och det känns inte omöjligt att EU:s migrationspolitik snart innebär att Frontex bevakar gränserna med drönare.

Vi som själva, eller anhöriga till dem som räddats, vet att livet i exil inte är enkelt. Tacksamheten finns där förstås alltid. Men också sorgen och längtan efter det som lämnats. Ofta också skammen över att höra till dem som kom undan när så många inte gjorde det. Det är, enligt folkrättsprofessor Greger Noll, bara en promille av världens flyktingar som fått lov att stanna på ett annat lands territorium.

Det är erfarenheter som Jimmie Åkesson och Tobias Billström och många andra politiker inte har. Jag tänker att världen sett annorlunda ut om även de förstått att våra döda är vårt ansvar.

Anne Jalakas är journalist, debattör och feminist, har rötterna i Estland och Västergötland, men bor i Lund sedan 30 år.