Att umgås med liknöjda människor är som att stiga in i en tät dimma och tappa orienteringen och där i tjockan springa i cirklar för att komma bort, långt bort. Så himla långt bort att samtalen om vinsorter, nya soffor, dyra pensionsförsäkringar och badrumsrenoveringar tonar ut till tystnad.

Jag hjälper en ensam dam från Lottakåren att läsa högt ur 1984 års telefonkatalog: ”Om kriget kommer ...”, ”fyll badkaret med vatten”, ”ha alltid konserver hemma”, ”ta dig till närmsta skyddsrum”. Hon har laminerat de gulnade och slarvigt utdragna sidorna och försöker få ungdomarna att 1. bry sig 2. gå med i civilförsvaret. Ungdomarna stirrar utan undantag på sina mobiler. Ingen av dem kommer att veta vad de ska göra om Turkiet, trots ekonomiska bidrag, inte kan hålla stången mot flyende människor från Syrien och EU faller samman. Ingen av dessa ungdomar vet vad telefonkatalogen är eller har öppnat en konservburk själv.

Senare på kvällen lämnar jag ett middagskalas när en helt vanlig manlig bekant breder ut sig om att han inte är feminist för att han tycker det låter aggressivt. Han slår inte sin fru och han har en kvinnlig chef så nu det får vara slut på tjafsandet om feminism. Jag ger mig in i den liknöjda dimman i tron att en politisk diskussion är i sikte. Han slår ut med handen, pekar på mig och menar på att jag är ett levande bevis på att han har rätt. Det är aggressivt av mig att tilltala honom överhuvudtaget.

De andra gästerna vet inte om de ska skratta trevligt för stämningens skull, eller inte.

Erik Gandini är livrädd för att dö ensam säger han inför premiären på sin film The Swedish theory of love där han synar det paradoxala i svenskarnas strävan efter gemenskap samtidigt som Sverige är världsledande i singelhushåll och ekonomiskt oberoende. Hans film handlar om ensamhet. Jag har ingen aning om vad Johan Söderbergs geniala video till Freddie Wadlings nya låt Nu lyfter vi från marken handlar om, men någonting om ensamhet och utanförskap är det. Någonting som får mig att gråta.

Det finns ett klipp på Youtube där den kända terroristen Ulrike Meinhof säger ”Schwer” många gånger. Det betyder svårt. Hon diskuterar, tror jag (det är tyska och jag får ingen ordning på översättningen), svårigheterna med att vara kvinna, ta hand om sina barn och vara politiskt aktiv på en och samma gång. Som andra generationens feminist hävdar hon att det personliga är politiskt. Det är omöjligt att leva som man lär när man är ensamstående morsa menar hon och jag kan bara hålla med, fastän det gått 46 år sedan hon suckade fram sin analys. Det är schwer. Om man är gift eller sambo är det lättare. Det absolut lättaste är att strunta i hela tjottaballongen och se på Go’kväll istället.

Intervjun med Ulrike Meinhof är gjord 1969/70 och hon kedjeröker, barnen leker i bakgrunden och hon är redan djupt deprimerad. Några månader senare lämnar hon ifrån sig sina barn och ger sig in i terrorismen tillsammans med de andra i Rote Arme Fraktionen. Jag läser hennes Everybody talks about the weather, we don’t. Nobelpristagaren Elfriede Jelinek har skrivit förordet. Jag funderar en stund på hur en feminist kan dö i fängelse (svårt anklagad för att ha lämnat sina barn) och en annan kan få Nobelpriset för i princip samma frågeställning, men det är väl så mänskligheten ser ut, tänker jag.

Ulrike Meinhof gjorde en tevefilm om ensamhet och utsatthet som heter Bambule. Det betyder motstånd (alltså INTE liknöjd). Den handlar om flickor med psykiska problem. Detta var innan hon blev jagad av 100 000 poliser. Enligt Folkhälsomyndighetens statistik 2014 lider 47 procent av flickor i Sverige mellan 14-18 år i vissa bostadsområden av psykisk ohälsa.

Det är alltså varannan tonårstjej som inte kan sova, som skadar sig själv, som är ensam, fantiserar om självmord, som inte har någon att prata med, som känner att hon inte duger. Varannan flicka tycker att hon är ful och inte attraktiv nog att ”få” en kille.

Det sexistiska samhället har skördat sina offer. Det offentliga rummet stöter bort sina medborgare.

De stigmatiserade flyktingpojkarna frågar mig om jag vet hur man träffar tjejer här i Sverige. Hur man liksom flirtar (jag ska ju utbilda dem i svensk jämställdhet). Jag drar på svaret men försöker förklara att det kan vara svårt. Många svenska tjejer har pappor som står och skriker i sina villaföreningar att pojkar från andra länder är våldtäktsmän. Flyktingpojkarna nickar förstående, det är likadant i deras hemländer – där bevakar papporna sina döttrar på samma sätt.

– Det är svårt att fånga ett hjärta, säger en av dem, via tolk.

Jag är mållös, skyller på huvudvärk och flyr fältet, men hinner skriva ”konserver” på min inköpslista.