BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Så tänkte ingen människa någonsin. Ändå är denna syn på oss som invandrat till Sverige något som vi tvingas att förhålla oss till. Vi som känner oss angripna hanterar det på olika vis. Ett sätt är att hävda vår nytta. Jag vet inte hur många gånger jag själv har velat utbrista: Titta här, jag gör min plikt, jag jobbar, jag betalar skatt, min studieskuld minskar, jag skänker pengar till välgörenhet, jag handlar, jag bidrar, jag bidrar. Min känsla är att jag ger mer till samhället än jag får men jag skulle aldrig våga utföra några faktiska beräkningar. Tänk om de skulle visa att jag har kostat mer än jag bidragit. Vad skulle jag göra med den vetskapen? Än värre, vad skulle den göra med mig?
Gudarna ska veta att jag älskar att ägna mig åt aktiviteter som inte resulterar i något ekonomiskt mervärde. Nyss tillbringade jag en hel söndag med att göra en poesivideo som jag bara har visat för min syster, min sambo, min bror och min bästa vän. Vad det var som drev mig till att sätta upp kameran, filma, ta om, ta om, ta om (många gånger) och slutligen klippa ihop allt har jag ingen aning om. Vad det än var är jag säker på att det inte handlade om nytta.
Även konstutövare måste förhålla sig till föreställningar om att de kostar samhället mer resurser än de genererar. Eftersom konsten till stor del är offentligt finansierad behöver vi som ägnar oss åt olika konstformer ständigt övertyga politiker och andra om varför vi behövs. Det är till exempel inte lätt att förklara för folk som inte gillar poesi varför alla ska betala skatt för att någon ska kunna läsa invecklade dikter i halvtomma salonger. Skulle vi göra ekonomiska kalkyler över konstens nytta skulle vi förmodligen komma fram till slutsatsen att ytterst få konstformer i det här lilla landet kan dra så mycket publik att de kan bära sig själva.
Vad är då poängen med konsten? Vad ska vi ha den till? Häromveckan åkte jag till Moderna museet i Stockholm för att se Marina Abramovics verk. Jag hade tagit ut en semesterdag för att under en hel dag kunna hänge mig åt konsten utan att behöva tänka på några måsten. Först såg jag utställningen som gav mig en känslomässig magspark. Sedan köade jag i nästan två timmar innan jag kom in i lokalen där Abramovics perfomance ägde rum. Väl där inne gav jag konsten ytterligare tre timmar av mitt liv. Jag kom hem till Uppsala sent på kvällen och kände mig både tömd och uppfylld.
Dagen efter åkte jag till jobbet som vanligt men jag var fortfarande tagen av upplevelsen. Konsten hade gett mig en ny introspektiv blick och gjort mig desorienterad i tiden. Så desorienterad att jag missade två möten. För första gången i mitt yrkesliv hade jag glömt att min tid styrs av en kalender. Om jag någon gång skulle argumentera för den praktiska nyttan med konsten skulle jag inte ta upp detta exempel.
På lördagen samma vecka åkte jag till Moderna museet igen och köade i fyra timmar till för att uppleva samma performance. Varför jag kände behovet att göra det vet jag inte. Men jag gjorde det. Även denna gång tillbringade jag tre timmar där inne. När vänner och bekanta sedan frågade mig hur det hade varit kunde jag inte klä mina intryck i ord. Det bara var. Vi bara var. Människor. I ett rum. Lika onyttiga. Lika sysslolösa. Och helt jävla underbara.
