Nej, jag har inte räknat fel med ett år. Om ungefär två veckor är det val – kyrkoval. Då får Svenska kyrkans medlemmar som fyllt 16 år i direkta val avgöra vilka som skall representera dem på församlingsnivå (Kyrkofullmäktige), stiftsnivå (Stiftsfullmäktige) och riksnivå (Kyrkomötet).

Hur de väljer får stora konsekvenser. Inte så stora som riksdags- och kommunalval, men stora nog och kännbara för fler än HBTQ-personer som vill gifta sig och slippa få sin kärlek ifrågasatt.

Dock är kyrkovalet ett val flertalet röstberättigade brukar strunta i.

Några därför att de inte känner till valet. Begripligt eftersom det inte är gott om relevant information och därför att våra vanligaste media brukar nöja sig med att i efterhand beskriva kyrkovalet som det bortglömda valet.

Några därför att de tror att valet bara angår dem som brukar gå i högmässan. Fel. På något sätt får alla svenskar, kyrkomedlemmar eller ej, leva med valresultatet. De ekonomiska ramarna är mycket vida. 2020 tog Svenska kyrkan in 14,7 miljarder kronor i kyrkoavgift vilket utgjorde cirka 60 procent av de totala intäkterna. Verksamheten kostade 22,4 miljarder kronor och försiggick i 16 000 byggnader, varav 3331 kyrkor.

Flertalet, antar jag, eftersom de förmodar att valet är betydelselöst. Det är inte bara fel. Det är aningslöst.

Kyrkovalet handlar om stora och viktiga samhällsfrågor. På ett övergripande plan handlar valet om människosyn. Mer jordnära påverkar valresultatet framför allt de ekonomiska förutsättningarna för Svenska kyrkans omfattande sociala arbete.

Det är till kyrkans diakoner kommunens socialtjänst kan hänvisa ensamma mammor när försörjningsstödet inte räcker. Till Stadsmissionen kan Göteborgs allra fattigaste, uteliggare, tiggare och papperslösa gå för att bokstavligen få bröd. Den som en gång sett brödkön utanför Johanneskyrkan glömmer det inte.

Om svensk identitet: Sverigedemokraterna och Alternativ för Sverige satsar på kyrkovalet av två skäl. Dels för att de ser Svenska kyrkan som en viktig del i sitt nationalistiska projekt. Dels för att lågt valdeltagande ger små partier stora möjligheter att nå inflytande och makt över mycket pengar och stora beslut.

Om demokrati: Konservativa grupper i Svenska kyrkan lobbar intensivt för att de direkta kyrkovalen skall ersättas med indirekta val. Målet är att alla skall betala, men bara de mest aktiva skall ha inflytande.

Om mänskliga rättigheter: Svenska kyrkan viger sedan 2009 samkönade par. Men en samvetsklausul medför att enskilda präster har rätt att vägra. Precis som när det fanns en samvetsklausul för män som inte ville samarbeta med kvinnliga präster reser samvetsklausulen mot homosexuella en viktig princip­fråga: Kan det vara en rättighet att få diskriminera?

Svaret är givetvis nej. Rättigheten är att inte bli diskriminerad. Men i Svenska kyrkan är det inget självklart val och frågan avgörs på kyrkomötet. Där vill fem nomineringsgrupper (partier) ta bort samvetsklausulen medan sex grupper vill behålla den. Om alla nuvarande ledamöter är lojala mot sina nomineringsgrupper innebär det att 123 ledamöter vill avskaffa samvetsklausulen medan 124 vill behålla den. Det hänger således på en röst!

Den 19 september avgör väljarna om det är dags för kyrkomötet att komma ikapp sin samtid eller om rätten att slippa diskriminering skall skjutas på framtiden. Det tog ett kvarts sekel att bli av med samvetsklausulen som gav män rätt att diskriminera kvinnor. Så mycket tid har inte Svenska kyrkan den här gången. Likhet inför lagen är ingen liten fråga. Kyrklig vigsel med rättsverkan är myndighetsutövning på delegation.

Om miljö och klimat: Svenska kyrkan äger 466 000 hektar skog och 47 000 hektar betes- och åkermark. Vad är viktigast, ansvarsfull avkastning eller biologisk mångfald och klimatnytta?

Svaret är inte antingen eller utan både ock. Men hur? Den frågan måste nästa, nyvalda kyrkomöte ta ställning till. Pengar från avkastningen behövs, exempelvis när kyrkan tar det sociala ansvar samhället slutat ta och biologisk mångfald är inte gratis.

Om Svenska kyrkans uppgift och identitet: Sammantaget handlar kyrkovalet om vilken kyrka medlemmarna vill ha. Från konservativt håll lobbas det intensivt för en så kallat opolitisk kyrka, en kyrka som inte har åsikter om samhällsproblem utan ägnar sig åt att vara traditionsbevarare.

De kyrkomedlemmar som i stället vill göra som Jesus, protestera mot orättvisor, bry sig om de fattiga, kräva rättvisa och i allt irritera makten och störa den bestående ordningen bör därför använda sin rösträtt och undvika sofflocket den 19 september.