”Hövdingens stolthet strömmar från ovan. Vik dig aldrig för nazisterna. Kämpa Showan.”
När psykiatrikern och överläkaren Ing-Marie Wieselgren, nationell samordnare för psykiatrifrågor på Sveriges kommuner och regioner, SKR, mördades i hjärtat av Almedalsveckan av en nazist så avstannar inte ens festandet samma kväll. Expressens kulturchef Victor Malm är på plats. Efteråt skriver han en text om att det kändes fel. Vad hindrade honom från att anordna en liberal manifestation mot det nazistiska våldet istället för att festa?
När en nazist försökte mörda en välkänd antirasist som Showan Shattak och när nazister mördade den fackligt aktive Björn Söderberg hölls solidaritetsmanifestationer i hela landet. De goda liberalerna går på fest samma kväll som en Almedalskollega mördas. Sedan tystnar de.
Mord i Almedalen var fram tills denna valrörelse något som händer i en roman av Per Schlingman. Min förhoppning om att Sverige skulle stanna upp, att debatter och analyser skulle ta upp det högerextrema våldet, att politiker skulle prata om nazismen och högerextremismen och det våld de hotar med och det våld de utför, dog lika snabbt som mordet tog att utföra. Vi pratar inte om nazismen, sa alla politiska analytiker genom sin tystnad.
Ett par veckor senare skriver Expressen om en imam, Moosa Assal, som ska vara extrem. Bevis förs inte fram men de sedvanliga muslimjägarna Magnus Ranstorp och Sofie Löwenmark är intervjuade. Nu pratar vi om den onde muslimen. Han är aktiv i en av de där förorterna där det enligt integrationsminister Ygeman bor för många med utomnordisk etnicitet. En person, en muslim, i Järva som enligt många gör ett fantastiskt arbete mot extremism, IS-värvningar men också socialt arbete misstänkliggörs helt ogrundat. Vissa personer i vissa områden målas med så grova penseldrag att de avhumaniseras, de som finns runtomkring ser och noterar.
Nazisten i Almedalen behandlas till en början som en individ med psykiska problem, och sen blir det tyst. Muslimen däremot, pratar vi om i valrörelsen. ”Utomnordiska” människor pratar vi om som ett problem i valrörelsen. Att en nazist begår ett politiskt mord på en högt uppsatt psykiatrisamordnare, ett dåd som till och med till slut klassas som ”misstänkt terrorbrott”, pratar vi inte om.
Varför?
Islamofobin har sin sprängkraft, det är inte svåranalyserat. Men avsaknaden av debatt om nazism, rasism och högerextremt våld är ett aktivt val. Att inte prata om det, att inte göra något, att inte skapa en debatt är ett politiskt val. Ett farligt sådant. Att ett politiskt mord inte får politiska följdverkningar, att en viss typ av våldsbejakande extremism tenderar att rubriceras som galenskap är en aktiv signal, en tumme upp till andra högerextrema galningar. Vad vi inte pratar om är ett tecken i tiden.
