“Hur ska det då bli i lunchrummet?”.
Det är en vanlig farhåga bland svenska arbetsgivare när det kommer på tal att anställa någon engelskpråkig. Ja. Trots att vi svenskar älskar att slänga oss med engelska uttryck och år efter år rankas i topp internationellt för våra kunskaper i att prata engelska – så tycks vi ogärna göra just det. Åtminstone på jobbet. What’s up with that?
Är det våra redan osedvanligt dåliga sociala skills som inte tåls att pushas ens en millimeter? Allmänt taskigt självförtroende? Vem vet. Men ju mer det tjatas om hur viktigt det svenska språket är, ju mer känner jag att vi pratar för mycket svenska.
Alla invandrare kan förstås inte engelska, men att betydligt fler kan engelska än svenska när de kommer hit är ingen högoddsare. Svenska är ett pyttespråk, talat av ett pyttefolk. Är det verkligen alla andra som ska ändra på sig? Det största hotet mot det svenska välfärdssystemet är liksom inte brist på svenska, det är brist på folk.
På löpande band slås det fast att Sverige behöver attrahera jättemycket arbetskraftsinvandrare. Det finns ett avgrundsdjupt behov av allt från sjuksköterskor till it-tekniker. Att vi inte lyckas få hit dem beror enligt experter främst på en invandringspolitik som gör Sverige till allt annat än en, låt säga, pålitlig partner. Även om man får komma in kan man när som helst sparkas ut, med åtstramande regler som ändras retroaktivt innan den första ens hunnit komma på pränt. Dagens ETC rapporterade förra veckan hur det drabbar den svenska techindustrin.
Men, språket är också en faktor. Vilket blev tydligt i karusellerna kring batterifabriken Northvolt.
Sverige har skriande brist på ingenjörer. Men Västerbotten lyckades med bedriften att locka hundratals högkvalificerade ingenjörer från alla världens hörn. Människor som headhuntats från Indien och Japan ryckte upp sina liv och familjer för att bege sig till snorkalla lilla Skellefteå.
Men, när Northvolt havererade stod alla dessa ingenjörer plötsligt utan jobb. Jobbmässor ordnades för att knyta ihop dem med andra arbetsgivare, de som i åratal skrikit om bristen på just ingenjörer. Done deal, perfect match? Nej. Endast ett fåtal kunde tänka sig att anställa någon engelskspråkig.
Människor löser sådant. Vill vi kommunicera med varandra så gör vi det.
Ett välkänt problem tydligen, bland allt från näringslivsutvecklare till rekryterare, som uppger att många arbetsgivare inte ens tänkt tanken att anställa någon engelskspråkig. Och bland de som har tänkt tanken är oron om lunchrummet återkommande – det känns obekvämt, det känns rörigt.
Ingen vill ha mer jobbkrångel än nödvändigt. Det fattar jag. Jag fattar också att man är rädd för att nyanser ska gå förlorade, att vi inte ska förstå varandra. Men jag vet inte.
Som 20-something gick jag på en dansskola i Österrike med andra dansare från hela världen. Undervisningsspråket var engelska, men knappt en enda hade det som modersmål. Flera kämpade hårt i början – slovener och brasilianare hade inte samma fantastiska engelskaundervisning innanför västen som vi svenskar på skolan.
Men det gick snabbt. Snart utvecklades en egen knackig engelskavariant, ett hopkok med bristande finess – absolut – men det gick bra ändå. Människor löser sådant. Vill vi kommunicera med varandra så gör vi det. Jag kunde inte göra mig förstådd på mitt modersmål på två år men upplevde det inte som att något gick förlorat.
Det är svårt att veta var man ska börja förstås. Men kanske måste man bara göra just det. Börja. Släppa prestigen, göra plats. Det är inte kompetensen som brister – utan vår förmåga att anpassa oss så att vi får tillgång till den.
På ren svenska: kanske är det dags att get over ourselves.
