Frågan som alla verkar gå och vänta på.
Alla går runt vi och ”mår” just nu. Vi känner efter. Verkar också känna starkare och mer – och har ett ovanligt stort behov av att dela det med andra.
Samma personer som tidigare skulle ha mumlat ett undflyende ”Jorå, bara bra...” har nu helt frivilligt börjat lägga ut orden. Vi berättar om våra eventuella symptom, hur det fungerar på jobbet, och kanske det senaste vi hört på radion. Vi öppnar upp kring våra rädslor, pratar politik, ekonomi och saknade kontakter. Nästan alla känner att vi är med om något speciellt, något värt att berätta.
Vi, som annars ser oss som det introverta folket, som ”aldrig pratar med någon på bussen” och dyrkar egentid. Plötsligt längtar vi efter att få veta: Hur mår ni där ute? Hallå!
Visst är det ändå lite rörande?
Själv har jag under de gångna veckorna fått mitt redan ganska arma psyke manglat genom många olika faser.
Först en skenande rädsla som jag försökte få kontroll över genom att läsa allt jag kom över om smittan. Det fungerade verkligen inget vidare.
Sedan kom stressen, som jag tog ut i frustration på människor jag tyckte gjorde fel. Det var också utmattande – och lönlöst.
När jag till slut lyckades begränsa nyhetsknarkandet kom istället nedstämdheten som en känslomässig baksmälla efter alla adrenalinpåslag. Jag blev ledsen, håglös och trött.
Förvånande snabbt kom ändå något som liknade normalitet tillbaka. Vardagskänslan kom tillbaka, om än lite omtumlad, Plötsligt fick jag tillbaka fokus att läsa en bok. Istället för frustration, en tacksamhet över de vardagligheter som fortfarande finns kvar: Våren, solen och sjön i närheten som glittrar mörkret ur ögonen på mig. Att förskolan är öppen. Att mina närmaste får leva och att jag kan träffa många av dem utomhus.
Hej kompisar, hur mår ni? frågar jag på Facebook och får snabbt många och uttömmande svar. Någon har lunginflammation och är orolig för sin annalkande förlossning. En annan jobbar i garderoben. En nyväckt hypokondriker drabbas av corona exakt varje morgon – innan han minns att han visst bara glömt dricka kaffe. Vi skrattar åt det.
Krisen lägger sig som en blöt filt över mycket, och så kommer det vara. Vi kommer oroa oss för växande klyftor och för ekonomin. Vi kommer att sörja allt pandemin tagit och kommer att ta ifrån oss. Men för de allra flesta av oss är det just nu allra mest en prövning i tålamod. Att klara av att pendla mellan total ovisshet och overklig normalitet. Att leva i parallella verkligheter.
Efter veckor av malande oro försöker jag nu själv vara extra noga med att ägna tid åt saker jag vet att jag kan påverka, och göra sånt jag vet att jag blir mindre galen av. Till exempel har jag begränsat nyhetsscrollandet till ett fåtal gånger per dag och istället ägnat mig åt mer kattmys, godare mat och någon slags fysisk aktivitet utomhus. Då mår jag direkt bättre. Jag hjälpte också en förtvivlad kompis i nöd. Det kändes fint.
Krisen tvingar mig att bli existentiell, att rakt upp och ner fundera på vad som egentligen är viktigt och välgörande. Sen försöker jag göra jag det, så gott det går.
Det får bli en dag i taget nu.
Hur mår du?
