Den skotska journalisten och kritikern Steven Vass nya bok ”Let the Music Play” har som ambition att berätta syntmusikens historia ur en svart och amerikansk synvinkel. 

Den bioaktuella filmen ”Skåne, Düsseldorf” om syntdrömmar i 1980-talets sydsvenska glesbygd återger med övertydlig precision hur nödvändig Vass bok är och hur den ögonblickligen borde översättas till svenska; en historik som tar tillbaka synten från Düsseldorf – och Skåne – till Detroit och, om man så vill, hela vägen till jazzexcentrikern Sun Ras påstådda födelseplanet Saturnus. 

Men musiken Vass spårar syntmusikens födelse till, låter förstås inte det minsta så som svartklätt svenska snedluggar kollektivt har bestämt. Stevie Wonders magiska syntexperiment omfamnades aldrig av ”Skånes Düsseldorf”. Där är Belgien visst för evigt alltid mer ”synt” än Ohio eller Kingston. 

Jag tror att det har att göra med någon slags svårförsvarad romantisk identifikation med auktoritär estetik och Ruhr-området som jag aldrig vare sig har delat eller ens riktigt begripit. Har bara funnit den aningen obehaglig. 

Vass har nu, förstås, ingen som helst tid för – eller än mindre ens vetskap om – den svenska syntkulturen och dess cementerade vithetsnormer. 

Det finns uppenbart ett politiskt självändamål i att läsa och skriva om Vass bok i dessa tider när så oproportionerligt många högst uppsatta högerextremister stoltserar med sina rötter i syntkultur; med Sverigedemokraternas Richard Jomshofs bakgrund i bandet Elegant Machinery som kanske tydligaste exempel.

Det är ett bidragande skäl till att Vass bok utgör så modern och uppfriskande läsning. I en svensk kontext framstår det som extra viktigt att få papper på vad syntpionjärer som George Clinton, Stevie Wonder, Sun Ra, Herbie Hancock, Lee ”Scracth” Perry och Zapp uppnådde och när de gjorde det. För att inte tala om r’n’b-producenter som Jam & Lewis och den så underskattade Kashif. 

Den elektroniska musikens historieskrivning har i ett halvt sekel varit exklusivt europeisk och så gott som kritvit och bestämt sig för att låta det förbli så. Kartan över dess födelse och utveckling lämnar aldrig Europa. Motvilligt dras – retroaktivt – möjligen en halvhjärtad tråd till Detroits svarta technoinnovatörer.

Även Steven Vass påpekar detta i sitt förord och ägnar sedan fem hundra passionerade sidor åt att formulera om syntmusikens historia. I den historieskrivningen är Depeche Mode eller Front 242 inte ens fotnoter.

Det är, milt uttryckt, så befriande upplysningskonst. 

När jag läser hans kapitel om några av mina absoluta favoritartister – Earth, Wind & Fire och Patrice Rushen – i egenskap av innovatörer av elektronisk syntmusik är det svårt att inte i alla fall försöka föreställa sig vilken eklektisk och multikulturell motståndsrörelse den svenska syntkulturen hade kunnat bli och vara om denna information hade nått Sverige i real-tid. 

För övrigt rekommenderar jag gärna Sly Stones självbiografi från i höstas, ”Thank You (Falettinme Be Mice Elf Again”, för ytterligare fördjupning i ämnet.