Det är svårt att omsätta förtvivlan i siffror. Om du någonsin har fyllt i ett av de där märkliga små formulären som kräver att du genom att kryssa i hjälpsamma rutor skattar ditt mående från strålande till självmordsbenäget så vet du vad jag menar. Inte desto mindre berättar den senaste undersökningen från Prince’s Trust för allmänheten något som ungdomens förkämpar, aktivister och alla som brukar träffa människor i tonåren och tjugoåren redan vet: livet är tufft för unga män och kvinnor i England idag om man inte får ett baskapital av staten (Child Trust Fund omfattar personer födda 2002 och senare. Läs mer på www.sv.wikipedia.org/wiki/Child_Trust_Fund, red. anm.). Nio procent av respondenterna säger att de inte har något att leva för och en tredjedel av de arbetslösa ungdomarna har funderat på att ta livet av sig.
Över hela världen betalar unga människor för åtstramningarna med sin hälsa, sitt hopp och sina drömmar. De senaste tre åren har jag rest till länder och stater där framtiden plötsligt slagit igen som en rävsax. Hemlösa kids i New York berättade för mig att den amerikanska drömmen blivit en mardröm de inte kan vakna upp ur. Förtvivlande universitetsstudenter i Grekland beskrev hur de blivit bestulna på allt hopp om en säker eller tillfredsställande framtid och att det sedan hade sålts tillbaka till dem för mer än de hade råd med.
England är inte det enda landet som glatt snuvar de unga och desperata på vartenda öre de inte har, men Torypartiets tillvägagångssätt är särskilt hämndgirigt. I sitt första tillkännagivande på det nya året utlovade finansministern att man än en gång skulle skära i den redan sargade och blödande socialförsäkringsbudgeten, och högst upp på listan stod bostadsbidrag för personer under 25. Det är uppenbart vad detta kommer att innebära. Det kommer inte längre att finnas tillgång till subventioner för unga människor som inte har råd med hyran – antingen de har arbete eller inte – för att se till att de inte blir vräkta. De kommer att tvingas flytta hem till sina föräldrar igen, vilket inte är ett alternativ för alla, att flytta ifrån sina vänner och sin anställning om de har någon eller bli hemlösa och sova på soffor eller i härbärgen.
Budskapet till den kommande generationen skulle kunna sammanfattas med ett andrapersonspronomen och valfritt kraftuttryck. Du röstar ju inte på oss – varför skulle vi bry oss om hur det går för dig?
Unga människor är förstås inte de enda som kämpar för att klara sig. I veckan avslöjades det att 58-årige Shaun Pilkington, en man med barn och barnbarn, skjutit sig själv efter att ha fått veta att hans sjukpenning skulle dras in och att han sagt till vänner att han inte skulle klara det. Arbets- och pensionsdepartementet håller kanske inte räkningen på de människor med funktionsnedsättningar och de som fått avslag på sina bidragsansökningar som har begått självmord, men det gör aktivistgrupper, och siffran stiger. Om man inte tillhör eliten – eller dess kärnväljare i osäkra valkretsar – kan man se anledning till bestörtning genom att slå upp vilken tidning som helst. Men är det något speciellt med att miljontals unga människor nu ser sig tvungna att begrunda 50 års rädsla, skulder och depression?
Det är det, av den här anledningen. I likhet med många andra låtsas den engelska regeringen inte ens längre bry sig om hur eller om den kommande generationen får möjlighet att växa och frodas. Den är bevisligen tillfreds med att offra sin avkomma. Den egenskapen är inte bara dålig: den är ett recept på hur man socialt och kulturellt förintar sig själv.
Vad finns det för alternativ? Att ”hitta ett jobb”, till och med det sämst betalda och minst säkra jobbet, tycks vara den enda lösning som erbjuds ungdomar, också av välmenande grupper som Prince’s Trust. Regeringens enda replik på undersökningen var att man gjorde allt man kunde för att hjälpa ungdomar att få jobb – huvudsakligen ”motivera” dem med vräkningshot medan arbetsmarknaden gått i stå. Däremot hjälper man inte någon ung människa att hitta ett jobb med en lön som det går att leva på – eller någon lön över huvud taget –, och under tiden blir det allt svårare att ha råd att betala hyran och räkningarna.
Att arbete är en inkörsport till värdighet och säkerhet, att arbete är det som gör livet värt att leva, är ett antagande som är så djupt rotat i vår kultur att det är nästan hädiskt att tänka sig något annat. Men problemet är inte bara bristen på jobb. Det är också bristen på hopp. Ungdomar som går ut skolan och universitetet kan inte längre slå i sig själva att det är troligt att deras framtid innefattar ett stabilt boende där de kan trivas och fortsätta sitt vuxenblivande, ens om de lyckas hitta betalt arbete.
Något som de unga och desperata i synnerhet inte får höra är detta: Du är mer än din oförmåga att hitta ett jobb. Den nytta en potentiell arbetsgivare kan ha av dig är inte det enda måttet på ditt värde som person. Om du bara kan hitta osäkra, slitsamma och deprimerande arbeten, eller om du inte kan hitta något jobb alls, så betyder inte det att du är oduglig eller lat eller att du bara tar upp plats.
Det här är lätt att säga och det har också den klara fördelen att det är sant, vilket är bra när man försöker prata med en ung människa som gripits av förtvivlan. Jag har själv fått fylla den rollen med jämna mellanrum de senaste åren. När någon som har hela livet framför sig lider vill man gärna säga vad som helst som hindrar personen från att försjunka i uppgiven självdestruktivitet.
Det enda vi inte berättar för dem är sanningen: Hur värdelös du än känner dig förtjänar du att ha mat på bordet, någonstans att bo och kläder på kroppen, att bli älskad, att få veta att du behövs. Du förtjänar det vad som än händer med ekonomin eftersom alla gör det, eftersom människor är värda mer än den nytta kapitalet kan ha av dem.
De viktigaste politiska striderna utkämpas på föreställningarnas område. För att rädda en generation från förtvivlan kommer det inte att räcka med att tracka dem tills de tar dåligt betalda jobb. Vi måste göra det möjligt för ungdomar att föreställa sig ett liv där de inte vägs enbart utifrån sin förmåga att gå med vinst – och befinns vara för lätta.
Översättning: Hanna Hannes Hård
Tidigare publicerad i New Statesman
