Krönika: Låt verkligheten bli mer som i Bamse

Snällhet är något vi alla uppskattar.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Eller, gör vi verkligen det?

Att vara snäll kan nämligen vara något av det mest otacksamma som finns.

Folk gillar ju, som vi har konstaterat, att bli bemötta av snällhet. Så är det ändå inte lite konstigt hur illa många i sin tur verkar behandla de snälla tillbaka?

Det där inbankade gamla mantrat ”Behandla andra så som du själv vill bli behandlad” verkar bara gälla för vissa. Som att vi lever i något slags socio-feodalt samhälle där likaberättigande och gott bemötande endast är reserverade för speciellt privilegierade individer. De empatiskt utsvultna bönderna ger all sin snällhet till de självupptagna och emotionellt utsugande adelsherrarna som girigt tar emot, utan minsta motprestation.

Inte bara ekonomiskt lever vi i en värld som är baserad på utnyttjandet av de mångas lidande för att kunna skapa en välfärd och trygghet för de få. Vi lever också i en värld där vissas sociala välfärd och emotionella trygghet är direkt beroende av utnyttjandet av de empatiska, kärleksfulla och självuppoffrande.

Det är inte någon slump när vissa människor lyckas, mår bra eller tror på sig själva. Det är inte bara deras egna Herkules-lika inre styrka och medfött goda omdöme som tagit dem till den punkt de står på. De har fått hjälp dit. I alla fall minst en person i deras liv har överöst dem med kärlek, uppskattning, pepp, stöd och värme. Någon vars totala utplånande av sig själv har utgjort bränsle för dem att växa sig starka.

Men vem älskar den kärleksfulla? Vem uppskattar den uppskattande? Vem peppar den peppande, stöttar den stöttande och värmer den varma?

Vem är snäll mot de snälla?

Verkligheten ser inte ut som i Bamse. I verkligheten är Bamse faktiskt rätt så ensam. I verkligheten blir Bamse aldrig tackad eller visad någon uppskattning av sina vänner som ändå bara verkar intresserad av hans sällskap när de behöver hjälp med något.

I verkligheten så är Bamse utbränd för andra gången, sjukskriven, soc krånglar och han kan knappt ta sig upp ur sängen om morgnarna för att allt känns så hopplöst och ensamt och allt är bara som ett enda stort svart mörker som aldrig verkar vilja ta slut.

Och mitt i allt det här så kan inte ens den där snåla farmor-kärringen understå sig att laga några sketna pannkakor åt honom.

När vi möter de snälla så blir vissa av oss nästan lite hänsynslösa. Men inte medvetet eller för att vi tycker illa om dem. 

Det är nog så att mitt i euforin av att få känna sig trygg, säker och omtyckt glömmer vi bort att ge något tillbaka till dem som fick oss att känna allt det där från första början.

Också det att vi å ena sidan ser dem snälla som mesiga dörrmattor, utan varken karaktär eller egen vilja, som en kan torka av sig på när helst det passar och andra sidan ser vi dem som övermänskliga superhjältar utan egna behov eller krav på sin omgivning.

Inget av det där är så klart sant. Snälla människor är människor. Och alla människor behöver kärlek.

Så snälla, var lite snälla även mot de snälla.

Låt verkligheten få bli precis som i Bamse. Där världens snällaste björn alltid vinner.