Upprorets princip är konservativ, att hus var vackrare förr. Alltså bör Skeppsbron bebyggas i klassisk stil. Eller som det ibland förklaras: så att folk känner igen sig.
Men vad är klassisk stil, vad är modernism och vilket folk är det som skall känna igen sig?
På ett teoretiskt plan kan en hävda att klassisk stil är respekt för harmoniska proportioner. Men det skiljer inte ut modernism från andra arkitekturstilar. Nej, vanligen betyder klassisk stil i debatten att nya hus skall se ut som hus gjorde förr. Fast då infinner sig förstås frågorna vilket förr och vems förr?
Är det jugendhusen i Lorensberg eller blandningen av nyrenässans och nybarock i Vasastan som avses? Kvarter med hus som alla byggdes för Göteborgs borgerskap. Många med särskild köksingång för tjänstefolk, som likt arbetarklassen i övrigt bodde där hyran var viktigare än om fasaden pryddes med sandstensornamentik.
Modernism är ett komplext begrepp för nyskapande västerländsk arkitektur med början efter första världskriget.
Tekniskt är modernism armerad betong och hus med inre skelett i stället för bärande ytterväggar. Det blev möjligt att bygga djärvare, flexiblare, snabbare och billigare.
Socialt innebär modernism att arkitekterna skall arbeta för alla människor, inte bara för den ekonomiska eliten.
Estetiskt är modernism enkelhet kombinerad med nyskapande djärvhet. De stora formerna är viktiga, dekor är ointressant.
Vännerna av klassisk arkitektur brukar ha den franske arkitekten Le Corbusier som främsta hatobjekt. Han är 1900-talets mest inflytelserika arkitekt med såväl vackra som fula byggnader på meritlistan – om ni frågar mig som älskar modernismen.
Men praktiskt hävdar jag att Walter Gropius och hans konst- och arkitektskola Bauhaus i tyska Dessau fick större betydelse för den vardagliga modernismen.
Med Bauhaus skapas funktionalismen som i Sverige slår igenom på Stockholmsutställningen 1930. I funktionalismens hus bestämmer funktionen utseendet och fasaderna är rena putsade ytor.
Bauhaus stängdes 1933 av Hitler som likt Stalin var en ivrig tillskyndare av ”klassisk arkitektur”.
Funktionalismen eller funkis blev folkhemmets arkitektur. I Göteborg byggdes funkishus i bland annat Johanneberg och i Sanna.
Om klassisk arkitektur betyder hus som folk känner igen, så är klassisk arkitektur för mig ett funkishus på Jordhyttegatan i barnrikehusens Sanna eftersom det var där jag växte upp. Jag känner absolut inte igen mig bland Vasastans ornamenterade stadspalats.
Inte vill jag riva Vasastan för det, men heller inte bygga en kopia på Skeppsbron, varken av Vasastan eller av Sanna. Så vad vill jag bygga?
Modernismhatarna har en poäng i sin kritik även om den träffar fel måltavla. Under främst 70- och 80-talen byggdes en hel del mycket fantasilösa lådor i Sverige. En del hör hemma bland miljonprogrammets byggsatser, andra är sterila bank- och affärspalats. Något har de väl med modernism att göra men mest med beställarnas ekonomi. Störst yta för minst pengar blir en låda.
Men låt oss vara försiktiga med slutomdömen. All arkitektur passerar tre faser. Först nytt och spännande sedan gammalt och tråkigt. Det som överlever fas två blir ofta vackert, minnesladdat och bevaransvärt. Fas två är farlig för gamla hus och det är där 1970- och 80-talens hus befinner sig nu.
Låt oss alltså slippa klassiska hus på Skeppsbron om klassiskt betyder kopior eller pastischer av hus som redan finns någon annanstans i Göteborg. GP:s ledarsida framhöll för en tid sedan ett av Vasastans nyrenässanshus som förebild. Vackert i Vasastans miljö, men inte som kopia på Skeppsbron. Dessutom extremt dyrt. Skeppsbron kommer aldrig att bli Göteborgs billigaste adress, men det finns inget egenvärde i att bygga dyrt för några få, som i Vasastan, tvärtom.
Låt oss också slippa hus som någon, vem, anser att folk känner igen. Dels därför att det som känns igen är kopior. Men också därför att det knappast går att klarlägga vems kopior som är folks kopior.
Bygg i stället något unikt, något nytt. Då kan vi inte göra en baklänges frivolt över hela 1900-talets arkitekturhistoria. Nya Skeppsbron får gärna på något sätt anknyta till platsens historia men bör först och främst peka mot framtiden. Skeppsbron är en del av Göteborgs fasad mot världen. Den bör visa vart vi vill komma, inte var vi har varit.
