Människokroppen har ett inbyggt alarmsystem som ska varna och skydda oss från fara. När du utsätts för ett hot aktiveras systemet, adrenalin flödar ut i blodet, musklerna spänns för att du ska springa snabbare för att hinna undan bilen som är nära att köra på dig eller på annat sätt försvara dig mot det som hotar att skada dig. Du får hjärtklappning, börjar andas snabbare och hela kroppen är inställd på strid. Allt detta sker helt per automatik och är helt nödvändigt för vår överlevnad. 

När du sedan klarat dig från att bli påkörd av den där bilen stängs alarmsystemet av och efter en liten stund börjar hjärtat slå i normal takt, andningen blir långsammare igen och musklerna slappnar av. Du återgår till det du skulle göra innan du plötsligt blev utsatt för livsfara. 

När man har sjukdomen ångest aktiveras alarmsystemet utan att du utsätts för hot. Du får hjärtklappning, känslor av stark oro och skräck, svettningar och muskelspänningar, men du vet inte varför eller hur du ska få det att sluta. Alarmsystemet är alltså ur funktion, ungefär som en leksak som spelar och spelar trots att du gjort allt du kan, inklusive slagit sönder den, för att få den att bli tyst. När alarmsystemet varit påslaget en stund blir du yr, illamående, får magsmärtor, dimsyn, skakningar, andningssvårigheter och bröstsmärtor. Du har ångest över att ha ångest och det får karusellen att snurra på ännu snabbare. Det är då du säger: ”Jag orkar inte, jag har så mycket ångest.”  Och det är då du blir tillsagd att ”ta dig samman”. 

Att ha ångest är en sjukdom som vilken som helst. Den sitter bara i hjärnan och inte i kroppen. Ångest och depression beror ofta på att man har vajsing med nödvändiga substanser kroppen. 

Precis som diabetes. Men ingen skulle någonsin få för sig att säga: ”Och nu håller hon på och tar insulin också.” Eller: ”Hon är så jobbig att vara med, hon har jämt cancer.”

Att sjukskriva sig på grund av ångest är inte helt accepterat. Jag har varit med om att kolleger svurit över att de fått rycka in för personen som är hemma i ångest, kallat denne ”lat” och till och med ”taskig” för att hen inte ”anstränger sig lite”.

Däremot har jag aldrig hört någon svära över att de måste jobba över för att Olle tydligen var tvungen att åka på en hjärtinfarkt. 

Här är en idé: Vi kanske ska ta ifrån astmatiker deras inhalatorer och tala om för dem att de bara inbillar sig att de är i behov av den eller sluta ge cancerpatienter cellgifter och säga att det istället för att döva sjukdomen med onödiga läkemedel är dags att resa sig upp och lära sig att hantera livet. 

Nej, jag tänkte väl det.