Pigor och drängar är liksom inte så sexiga. Nariga händer från tidig mjölkning i januarikylan är liksom inte så ball. Utslitna ryggar, dragiga kyffen och blåmjölk till kvällsvard är ingenting annat än deprimerande.
Jag vågar påstå att det är en allmänmänsklig känsla: en historia full av gyttja, huvudlöss, lungsot och ändlöst slit är inget man riktigt vill bli påmind om. Åtminstone är det inte det man vill se en Netflix-serie eller kolla några Youtube-klipp om. Vår – för det är gudbevars inte bara Ulf Lundell som har fattigdom i genbanken – historia känns inte så attraktiv.
Inte för att den inte har skildrats. Ivar Lo Johansson och Moa Martinson skrev monumentalverk om statare och Jan Troell och Bille August har fäst den tröstlösa torpar- och backstugu- och trasproletariattillvaron på film. Utan att ha statistik på saken vågar jag gissa att vi är allt färre som väljer ”Pelle Erövraren” som lördagsrulle när ”Walking dead” och ”Game of thrones” och annat, modernare, för att inte säga fräschare, elände finns att tillgå. Än färre går och lägger sig med Ivar Los tegelstenar om sörmländska jordproletärer. En smartphone är så mycket lättare att lyfta för en otränad valklös medelklasshand.
Jag hävdar att detta är ett problem. Den svenska historielösheten är frapperande. Säg ”statare” till en genomsnittssvensk och skåda in i den tommaste av blickar. Förklara att Sverige i princip hade ett slavsystem som upphörde så sent som 1945 – ett år folk ändå har en relation till genom tolv miljarder dokumentärer om Hitlers sista dagar, Hitlers sista raseriutbrott och Hitlers sista, något forcerade, ståfralla med Eva Braun – och se ett ansikte av lika delar frågetecken och fågelholk.
En samtid som har tappat proportionerna, som enbart driver medelklassens frågor, behöver påminnas om varifrån vi kommer och vilka umbäranden våra farföräldrar utsattes för. Vi behöver ha de där nariga mjölkningshänderna uppkörda i ansiktet. Vi måste chockdoktrineras till ödmjukhet.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Hur berättar man då om vår osexigt smutsiga historia så att vi kan ta den till oss? Själv tror jag på humorn. Låt oss skratta åt eländet tills det stockar sig i halsen på oss.
Den tecknade serien ”Statarnas (inte så) underbara äventyr” börjar snart i 91:an-tidningen. Jag har skrivit manus och Jimmy Wallin har tecknat. På första sidan läser vi: ”Kära läsare! Låt oss ta er med till en fjärran plats långt, långt borta (Sverige) för mycket, mycket länge sedan (fram till 1945) – på den tiden det ännu fanns klasskillnader. Då fanns det något som hette statare”.
I serierutan ser vi sedan några hålögda stackare med lustiga serienäsor begrunda dagens arbetsschema: ”04.00: ARBETE. 04.30: ÄNNU MER ARBETE. 05.00: ARBETE SÅ IN I HELSKOTTA. 05.30: ARBETE ARBETE ARBETE. 06.00: FRUKOST MED ARBETE. 06.30: ARBETE MED ARBETE. 07.00: EXTRA ARBETE. 07.30: ARBETE FÖR ATT TA IGEN FÖRLORAT ARBETE. 08.00-18.00: RESTERANDE ARBETE.”
Textplattan konstaterar sedan: ”Fördelen med systemet var att statarna aldrig hade sysselsättningsproblem. Nackdelen var allting annat.”
Principen är rent marxistisk: historien har redan visat sig som tragedi, här kommer nu farsversionen. Förhoppningen är att seriens läsare ska skratta åt de festliga gubbarna med de lustiga näsorna och åt de absurt uppförstorade klasskillnaderna – för att sedan inse att det möjligen är absurt, men inte särskilt uppförstorat.
Blir någon sedan upprörd över att vi gör oss lustiga över andras tragik så har vi verkligen uppnått vårt syfte: att påminna om att andras tragik är förutsättningen för vår upprördhet.
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
