Det är väldigt sällan jag säger så om tåg. Eller kollektivtrafiken överhuvudtaget. Det finns ingen kollektiv berättelse om kollektivtrafiken. Inte så som det gör om bilar. Det är lite synd. 

När jag tänker på berättelser om bilen så finns det så många. Alla har en eller fem eller hur många som helst att berätta. Jag med. Många är barndomsminnen kring bilar som gått sönder. Som den gången då vi skulle på den årliga sommarsemestern till Härjedalen och folkabussen stannade redan vid Örebros postterminal. Hur jag och mina tre syskon käkade kalla pannkakor medan pappa sprang till macken och hur det på något sätt löste sig efter ett par timmars skruvande och ännu fler kalla pannkakor. Hur vi sedan krängde genom tröstlösa Orsa Finnmark och mamma skrek att ”Det luktar bränt! Det luktar bränt!” och vi kastade oss ut ur bilen och något brann, men jag minns inte vad. Och så minns jag mitt resesällskap: hur högt min lillebror pratade hela tiden, att pappa spelade blueslåtar på gitarren intill och hur vår katt, som spatserade därinne, en gång kräktes för att han inte var lika van bilåkare som oss andra. Och allt det där är liksom bara så fint, på riktigt så många fina minnen av hur vårt transportmedel gick sönder. Och hur bra det var att det löste sig.

Men gud vad bra att det löste sig! utropar jag däremot inte när det meddelas att det försenade tåget knappat in och bara kommer vara tio minuter försenat. 

Minns ni när det blev ett banfel på semestern upp till Umeå? Det var ju så varmt och vi satt där och höll på att koka sönder. Och så det där volleybollaget som var med, jäklar vad jobbiga de var, säger jag inte och skrattar.

Jag tänker att vi skulle kunna skapa en kollektiv kollektivkultur. Det bygger ju naturligtvis först och främst på att vi politiskt ser till att vi har en jämlik, billig och väl fungerande kollektivtrafik. Det vill jag vara noga med att påpeka. Men kanske kan vi hjälpa kollektivtrafiken på färden genom att tala lite om hur mäktig den skulle kunna vara. Genom att symboliskt ladda den med värden som trotsar den manliga berättelsen om bilen. Kollektivtrafiken osar frihet, gemenskap och jämlikhet.  

Det blir svårt, tänker jag när jag ser en bild av mig som sent en kväll väntar på ett försenat tåg på en mörk perrong. Då behöver ni inte påminna mig om den här krönikan. Men ändå. Berättelser! Berättelser!

Och sen hur vi bara parkerade bilen i utkanten av stan, den kunde stå där och damma för vi hoppade på asbraiga, asbilliga, as-i-tidiga skytteltrafiken in till stan och bara sprang runt på gator och torg.