Spanien 1938: Morerna rider med utfällda bajonetter genom persikolunden. I floden Ebro drunknar milismännen när de försöker ta sig över. Floden fortsätter rinna, har samtidigt blivit en ny flod. 1936 var Barcelona revolutionens stad. 1939 har fascisterna vunnit kriget, staden blivit en annan. På biograferna visas fascistpropaganda och Hollywoodfilmer.

Efter andra världskriget gömmer sig antifascister i bergen i väntan på att också Spanien ska befrias. På fortet längst upp på berget Montjuic fängslas republikanerna, tidigare togs Francos anhängare dit, ännu tidigare: en annan historia.

Idag är berget en plats för parker, idrott och turism. Fortet ett museum. Människor poserar vid kanonerna (en kvinna gör aningslöst en fascisthälsning för sin makes kamera och skrattar). Jag går genom Barcelona och tänker dumt att det här inte är min historia, inte min natur. Min natur är björk och liljekonvalj, inte palmer, plataner och röd jord. Men jag känner mig ändå hemma. 

I Barcelona sitter minnesplaketter lite överallt. De flesta jag hittar är från 2003. Det har tagit lång tid för staden att hitta fram till det förflutna, och det är en process som fortgår. Här föll bomber. Här dödades människor. Låt oss inte glömma vad fascismen gjorde. Låt oss inte glömma.

I utkanten av kyrkogården längst upp på Montjuic finns en minnesplats, baserad på en massgrav. Francos vedergällningar var särskilt omfattande alldeles efter krigsslutet, det finns pelare med tusentals namn, människor vars kroppar inte hittats. På begravningsplatsen också barngravar, de odöpta som inte fick ligga i vigd jord. Barngravar intill soldatgravar intill minnessten över internationella brigaden. En lång text på en grav berättar om en älskad mamma vars son under lång tid inte hade råd att ge henne en sten. Där finns också en bild på henne. Vi som är där stakar oss igenom texten och får genast en ny erfarenhet, ett nytt minne. 

I Barcelona tänker jag hela tiden på hur platser läggs över andra platser. Eller minnen över andra minnen. Som vi själva är arkiv över allt vi har varit med om, minnen förvrids, förgylls, sanningar transformeras – utan att bli lögner, utan nya sanningar. Också det förträngda finns med, också det som gör för ont för att tänka på, eller sådant vi inte ens kommer åt, kanske för att kroppen förbjuder det. Det är också vi. Det är också vårt landskap. 

Så blir en avrättningsplats en plats för festivaler – just så bisarrt och extremt kan det vara. Också där har, rätt nyligen, ett minne satts upp, och jag tänker att det borde finnas fler påminnelser, lite överallt. Som vi plötsligt snubblar över när vi är ute, i städer, i skogar, på stränder. Här hände det. Här fanns en gång denna människa, viktig för andra människor. Här har liv levts, och plötsligt förlorats.   

På täppan här utanför huset i Gävle står en gammal ek. Den skymmer solen om sommaren och fäller oändligt med löv om hösten. Jag tittar upp bland grenarna och tänker larvigt på vad den sett, vad den ser när den tittar på mig. Nej det är inte larvigt. Det är att hela tiden påminna sig om att det finns mycket mer än det som syns.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.

Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.