Det kommer att ställa stora krav på sjukvård och rehabilitering.
Men egentligen är det ju ett positivt budskap; orsaken till ökningen av människor med cancer är dels att fler människor lever längre och ”hinner” få cancer, dels att fler överlever längre med cancer.
På 40-talet dog ungefär en tredjedel av de 30–40-åringar som drabbats av dubbelsidig lunginflammation.
Bara en liten påminnelse.
I samma radionyheter slås det larm om att LCHF-kost kan vara livshotande för barn med diabetes.
Lchf kan sänka sockervärdena och fungerar kanske för en del vuxna med lindrig diabetes. För barn blir det livsfarligt.
Problemet är att föräldrarna plockat upp LCHF-råd på nätet och litar mer på det än på diabetessköterskan.
Hur kan det komma sig? Var kommer den ifrån, denna misstro mot vetenskapen?
En del tolkar det historiefilosofiskt: vi har lämnat moderniteten, som hörde till 18- och 1900-talet.
De mörkaste politiska krafterna är en egendomlig blandning av modernitet och vidskepelse, med nazismen som mest extremt uttryck; industriellt mördande byggt på rasbiologiska sagor.
Moderniteten är precis som medeltiden, antiken eller postmoderniteten både god och ond.
Men låt oss inte glömma modernitetens största gåva till oss: sjukvården.
Nej, det är inte överdrivet. Vem av oss vill tillbaka till den värld där en blindtarmsinflammation var en dödsdom, ungdomar dog i luftvägsinfektioner och nyblivna mammor i barnsängsfeber?
Upplysningstidens vetenskapsoptimism och empirismens genombrott blev grunden för den moderna sjukvården. Kloka gummor, erfarna jordemödrar och fältskärer kunde tidigare vara duktiga på omvårdnad, men inför invärtes sjukdomar stod man hjälplös.
Det var empirismens genombrott som ledde till kunskap om hur kroppen fungerar.
I början av läkarvetenskapens frammarsch under 1800-talet hade omvårdnad låg status, vilket ledde till att många patienter dog efter en i och för sig lyckad behandling – av brist på omvårdnad.
Detta ändrades när den professionella sjuksköterskan trädde fram.
De stora väckelserna som gjorde att många kände sig kallade att hjälpa sjuka, samverkade här med den tidiga kvinnorörelsen. När antiseptiken och narkosen blev tillgängliga fanns de där, kvinnorna som kunde bedriva professionell omvårdnad av de nyopererade.
För att sjukvården skulle bli tillgänglig krävdes också samhällsbygge, alltifrån vägar, farbara året om, som gjorde det möjligt att komma till sjukhuset, till skattefinansiering av vården och möjlighet till ekonomiskt stöd så att ingen blev utan vård för att hon saknade vinterskor, respengar eller barnvakt.
Brist på sådant var vanligt när min mormor var sjuksköterska för 100 år sedan.
Folk kom för sent till sjukhuset för att de saknade ytterkläder, ingen kunde passa barnen eller djuren och vägen var oframkomlig i ”föreskarven”.
Mormor och hennes kolleger tvingades se människor de hade kunnat hjälpa dö, därför att de kom för sent.
Jag tänker ofta på mormors sjukhushistorier. De känns alltmer viktiga för att påminna om vad ett samhällsbygge är.
I vårt nyliberala samhällsklimat verkar många ha glömt det.
Folk åker på semester tvärs över jordklotet medan järnvägen rasar ihop.
Folk river ut sina kök och får rot-avdrag medan barngrupperna växer och växer på fritids.
Gamla får inte gå ut, men huvudsaken är ju att den som är frisk och har jobb får åka till Thailand!
Sjukvårdspersonalen går på knäna medan pengar försvinner i skatteparadis.
Vi kan inte bara gissla elitens fiffel och skatteflykt.
Vi måste stå upp för det som verkligen är viktigt och kräva att makthavarna lyssnar.
