Vad är det egentligen för fel på män? Det har jag länge undrat. Eller snarare: vad är det för fel på mansrollen, för det är ju knappast det biologiska könet som fuckar upp oss utan den sexistiska socialisering vi alla genomgår under en livstid. Trots att män till det yttre är vinnarna (pengarna, makten, ägandet) är de ensamma, olyckliga, våldsamma, missbrukare, suicidala (män begår 70 procent av alla självmord) och ovanpå allt detta har de dessutom svårt att visa känslor och närhet.
Ändå tycks det råda ett frapperande ointresse för detta problematiska faktum. En aktiv okunskap som jag alltmer börjar tänka är den verkliga kärnan i problemet. För ända sedan 70-talets mansrörelse Befria mannen (en i mina ögon osedvanligt sympatisk grupp män som jobbade med att ifrågasätta mansrollen men även sin maktposition) krossades av en elak och förlöjligande artikel av Jan Guillou, så har liknande försök eller rörelser varit få, för att inte säga obefintliga.
Stephan Mendel-Enks fantastiska bok Med uppenbar känsla för stil och Marcus Priftis träffsäkra Det otäcka könet (som precis kommit ut) är de jag först kommer att tänka på. Men även Ruben Östlunds film Turist är ett seriöst försök att problematisera såväl kärnfamilj som mansroll.
Det finns en scen som mer än de andra inte lämnar mig någon ro. Den utspelar sig efter att katastrofen inträffat, det vill säga efter att Tomas i panik lämnat fru och barn kvar vid restaurangen i skidbacken när en lavin ser ut att komma störtande rätt mot dem. Det som är tänkt att bli en lyxig skidsemester i alperna för att kompensera att han jobbat så hårt sista tiden förvandlas under de sekunderna till en mardröm där allt ställs på ända. När snöröken lagt sig och himlen åter är blå kommer Tomas lufsande tillbaka och försöker generat skämta bort det som just hänt. Oförmögen att erkänna att han gjort det ofattbara: tagit mobilen och skidhandskarna och sprungit. Lämnat sin fru och barn kvar i det de trott är en dödlig lavin.
Hans fru Ebba är lika oförmögen som han att sätta ord på vad som just hänt. Först senare tillsammans med några vänner och över några glas vin vågar hon formulera sin smärta och rädsla. Med tårar i ögonen och ett uttryck som om hon knappt kan tro att det hon just berättat är sant ser hon frågande på Tomas som hela tiden sitter tyst och stirrar tomt framför sig.
Vännerna ser undrande på honom, stämmer det som Ebba just berättat? Och det är då Tomas säger orden som stannat kvar och gnagt i mig alltsedan dess: ”Ja, det är intressant att man kan ha så olika upplevelser av en och samma händelse.” Ebba ser frågande på sin man, vad är i så fall hans version? Det kan han inte riktigt svara på utan upprepar bara gång på gång att de haft olika upplevelser. ”Och du har såklart rätt till din upplevelse ...”
Vid det laget hoppar jag upp och ner i biostolen av igenkänning. Jag ska inte tråka ut er med att berätta om alla de gånger jag varit med om liknande situationer, konflikter där mannen mitt emot sagt precis den repliken. Låt oss bara konstatera att det hänt och att det får en att känna sig vansinnig därför att det finns en loj förnekelse i de orden. En insinuation att det man upplevt egentligen bara ägt rum i ens egna (hysteriska, nippriga) hjärna. Och ingenting omöjliggör ett möte och ett samtal så mycket som förnekelse av de faktiska omständigheterna.
Jag tänker att om en del av kärnan i problemet med män handlar om deras ointresse inför att analysera mansrollen så handlar den andra delen om deras förnekelse inför alla de konsekvenser och problem som denna mansroll innebär både för dem själva och för deras nära och kära. Jag börjar alltmer tro att detta är en av de verkliga orsakerna till varför rättvisearbetet går så sakta. För det som händer när någon bemöter dig med tystnad och förnekelse är att du till slut verkligen blir lite galen. När Ebba i desperation begär att de ska titta på mobilen (allt finns filmat, av Tomas) och alla i sällskapet tydligt ser och hör hur Tomas rusar bort från Ebba och barnen gråter jag.
Och när Tomas ändå fortsätter förneka det som alla kan se faktiskt hände så gråter jag ännu mer. Precis som Ebba var jag till slut tvungen att formulera vad jag varit med om för att inte bli galen. Det blev så småningom en bok och jag tänker på alla läsarmail och brev jag fått sedan dess som i princip säger samma sak: dina ord kunde ha varit mina. Vi har alla varit Ebba. Och Tomas. Och Sara i Bitterfittan. Det krävs ingen lavin eller annan naturkatastrof för att känna igen sig i sveket från en man som rusar iväg istället för att stanna kvar och hjälpa. Inte heller är det svårt att känna igen sig i det egna sveket, det som kommer från dig själv och som uppstår när du faktiskt spelar med och låtsas om att allt är okej när du i själva verket håller på att förlora förståndet av smärta.
Och så länge Tomas-männen fortsätter förneka och förbli ointresserade av sitt eget agerande (det som skiljer sig från vad de säger) och kvinnorna bete sig som medberoende alkoholisthustrur så kommer utvecklingen vara lika tungrodd som blötsnö i de svenska fjällen.
