Men sedan börjar jag tänka på om jag skulle gifta mig. Och då förstår jag dem lite bättre. För det första är det ju en väldigt privat handling, att säga ja till någon. Och då kanske man vill slippa en hulkande släkt – och en vänskapskrets som stirrar på en med vattniga ögon. För det andra är det ju sjukt svårt att veta hur man ska förhålla sig till hela bröllopsgrejen. Och då menar jag inte bara till att det kostar skjortan att ha en bröllopsfest eller till den hets som finns kring bröllop, de glossiga magasinen med tusen förslag på hur man kan duka bordet (!) 

Jag menar att det ju känns borgerligt att gifta sig. Ja, typ omöjligt som feminist och på sätt och vis också som socialist. 

Bröllopstraditionerna är, minst sagt, bemängda med patriarkala strukturer. Pappan ska föra en till altaret och ge ens brudgum/brud det tunga ansvaret att nu ta hand om och skydda den värnlösa dottern. Man ska vara klädd i oskuldens vita färg. Man ska ha en möhippa med bara kvinnor, åtskild från mannens svensexa.

Och som om det inte var nog med det: Sedan ska man leva på den, för kvinnor, allra farligaste av platser. I kärnfamiljshemmet, som är så slutet att ingen märker om man blir slagen eller våldtagen. Helt enkelt ge sig i kast med den historia av kvinnoförtryck som giftermål inneburit och innebär. Jag kan verkligen förstå att man vill skita i allt detta och bara dra och göra sin grej. 

Samtidigt: Jag skulle vilja fira. Inte giftermålet, utan kärleken. Jag behöver bara lista ut ett sätt som skulle känns bra. Men jag kan i alla fall lova att jag inte skulle göra det i smyg. Och det kanske starkaste skälet till det, är att annars skulle min syster slå ihjäl mig.