Det spelar ingen roll att bilderna på de döda kropparna är suddiga. Jag ser ändå.

Och det spelar ingen roll att det händer någon annanstans. Det händer ju oss. Oss människor. Människor har flytt hit från detta och andra skräckvälden för att kunna leva ett möjligt liv.

Och det är inte bara det att de geografiska avstånden är relativa, att varken Medelhavet, Schengen, IS, Dublinförordningen eller något annat av gud, geologiska processer eller människor skapat har legitimitet att skilja ditt värde från mitt. Din rätt att leva från min. Det är också det att det faktiskt skulle kunna hända här. Just på denna geografiska plats. Sverige, Bergslagen, Bredsjö. Tänk om hatet som uttrycks i det brev som låg i min och andra Bredsjöbors brevlåda faktiskt slog rot och växte. På riktigt. Tänk om det togs på allvar. Hur skulle livet i Bredsjö vara då? Vi kvinnor skulle vara ständigt bevakade av män. Misstänksamhet och rädsla skulle råda mellan människor. Tänk om denna människosyn verkligen vore den rådande inom det parti som skribenten enligt Google är engagerad i genom att hålla studiecirklar i deras partiprogram. Det parti som för närvarande refererar till sig själva som Sveriges tredje största parti. Tänk om det var det största. Om misstänksamhet, rädsla, exkludering och övervakning regerade.

Skulle det vara vi då, som torterades till döds för att vi stod för fel tankar? Vad för slags samhälle får vi där hatet och rädslan regerar? Troligen ett samhälle som människor vill fly ifrån.

Vi är inte där nu. Rädslan har inte övertaget och inte heller hatet. Den rädda skribenten var bara en. Ingen ville stå bakom honom. Några dagar senare träffades ungefär tjugo bybor i Folkets hus för att hitta sätt att på bästa sätt välkomna de människor som snart kommer att leva här, för att hitta vägar att mötas och se varandra.

Här är kärleken och solidariteten större. Jag hoppas och tror att den är vägen mot framtiden. Även för de länder som nu har slagits i spillror av rädsla och hat.