Det är välgjort. Ackompanjerade av musik visas bilder på planeten, statistiken, torkan, skogsbränderna, förödelsen efter stormar; nyckelord trummas in av berättarrösten – Barack Obama. Videon avslutas med uppmaningen att agera för klimatet med hastaggen #ActOnClimate.

Det är lätt förvirrande: liknande korta videoklipp med raka klimatbudskap brukar tillverkas av organisationer som Greenpeace, 350.org eller Naturskyddsföreningen. Men denna gång är det presidenten för USA – det land som har störst historisk skuld till utsläppen av växthusgaser, som per capita släpper ut mer än någon annat land i världen, som har varit den största bromsklossen för ett globalt avtal som skulle kunna begränsa utsläppen och hålla tvågradersmålet.

Sex år efter sitt ursprungliga löfte om att ”rulla tillbaka hotet om en uppvärmd planet” har nu Obama, som går mot slutet av sina två mandatperioder, äntligen börjat handla: han tänker tygla utsläppen från framför allt koldrivna kraftanläggningar. De är den enskilt största källan till utsläpp i landet. Med ”Clean Power Plan” vill Obama minska utsläppen med 32 procent från 2005 års nivåer till år 2030.

Förslaget slår ner på kolindustrin – men den lämnar å andra sidan naturgasindustrin orörd. Alla tiders boom har följts av fracking – hydraulisk spräckning på svenska – varigenom man skapar sprickor i gasrika skifferlager för att utvinna naturgas. På senare tid har metoden spridit sig explosionsartat över USA och den fossila naturgasen lanserats som perfekt inhemsk energikälla. Obama har presiderat över boomen; hittills ger han inga tecken på att vilja bromsa den.

Men i USA är styrkeförhållandena så skeva att världen välter. Som ett brev på posten protesterade kolindustrin, diverse företag, delstater som Texas och Oklahoma, republikanska politiker och en rad andra fossilanhängare på meddelandet från Obama. Den tippade republikanske presidentkandidaten i nästa års val, Jeb Bush, kallade förslaget för ”oansvarigt”; kolföretag som kan drabbas ekonomiskt hotar med att stämma staten.

Ändå är alltså Obamas ”Clean Power Plan” inte särskilt radikal, i någon objektiv mening. Så mycket mer behövs för att vi ska klara av att hålla oss under tvågradersmålet. Bör man därmed förkasta det – inte från en kolsvart högerståndpunkt, utan från en grön vänster?

Det vore oklokt. Genom att så hårt gå åt kolindustrin i USA kan nog Obama komma att påverka andra länder inför FN:s klimattoppmöte Cop 21 i Paris senare i år. Obama har åtminstone förstått uppvärmningens ABC: under presentationen talade han om vetenskapen som lär oss att varmare atmosfär leder till fler extrema väderhändelser, att 14 av de 15 varmaste åren någonsin inträffat på denna sida millennieskiftet, att vi är den första generationen som känner av klimatförändringarna och den sista som kan stoppa dem. Att ledaren för världens mäktigaste nation har förstått och till slut inte gör det som krävs, men litegrann – det inger något slags hopp. Det är ju den storbristvaran i klimatrörelsen och hos alla vi som oroar oss för hur livet ska arta sig på en ständigt varmare planet.

Kanske har rodret på det stora skepp som är på väg rakt in i isberget just ändrat läge. Men svängningen måste fortsätta och vridas till en tvär gir. Obamas initiativ är på inga sätt en garanti för att den skenande uppvärmningen stoppas. Hopp är ett viktigt verktyg för organisering och politisk förändring, men att skapa illusioner om att allt rullar på, att det nu är på väg att lösa sig, att vi nu kan luta oss tillbaka och se Obama excellera i klimatretorik – det är direkt farligt.

För knappt ett år sedan samlades över 300 000 människor i New York i den största demonstrationen någonsin för ett radikalt klimatavtal. Protesten kallades Folkets klimatmarsch; människor från samhällets alla läger var representerade. Kanske är det ingen slump att denna kraftuppvisning föregick Obamas beslutsamhet i måndags. En sak är definitivt säkert: om skeppet ska vända om måste många fler ännu större sådana mobiliseringar ske. Däri ligger det största hoppet.