När historieprofessorn i DN i somras berättade om sina jobbdagar blev jag djupt avundsjuk, men också häpen över den öppet slappa arbetsmoralen. I intervjun sade sig Trägårdh ha en plan: att använda all tid fram till datumet när utredningen ska redovisas, i augusti 2025, och då ifrågasätta deadline. Man kan nästan ana en ovilja inför uppdraget. En medveten förhalning?
Men, som han sa på sitt patenterat dryga sätt: ”Bättre att det är jag än någon jävla vettvilling”.
För att vara så luddig kring hur en kulturkanon faktiskt ska komma att se ut verkar Lars Trägårdh å andra sidan vara tvärsäker på en punkt: han är emot den svenska minoritetspolitiken.
Redan i juni sa Lars Trägårdh att ”det här med nationella minoriteter borde läggas ner på en gång”, och kallade det vansinne.
Hållningen sattes i veckan på prov under professorns möte med Sveriges nationella minoriteter, som bjudits in för att diskutera den planerade kulturkanon. Mötet var Trägårdh tvungen att delta i, eftersom det i Tidöregeringens direktiv till utredningen står tydligt att kommittén ska ha ”en dialog med urfolket samerna och de andra nationella minoriteternas organisationer”.
Det är ett förbluffande och kränkande uttalande, som likställer hobbyentusiaster med historiskt förtryckta minoriteter
Men någon dialog blev det inte, enligt sex deltagare som DN pratat med. En representant från Svenska tornedalingars riksförbund vittnar om hur bemötandet blev ett fortsatt förtryck, eftersom det blev tydligt att de inte kommer att få ta del i arbetet att skriva Sveriges historia.
En verksamhetschef vid Sverigefinländarnas arkiv anklagar utredningen för att bryta mot minoritetslagen – och att Lars Trägårdhs uttalanden pekar ut minoriteter som ”inte bildade nog”. Det är allvarliga anklagelser, som tyvärr inte saknar grund.
”Jag sa väl nånting dumt till dem, i stil med att jag är mer intresserad av intelligenta individer än representanter för olika intressen”, sammanfattade Trägårdh i intervjun.
Själv hävdar professorn att alla får göra sina röster hörda i processen, ”från samer till frimärkssamlare”, och att det inte blir någon gräddfil för ”vare sig tornedalingar eller bandyälskare”. Det är ett förbluffande och kränkande uttalande, som likställer hobbyentusiaster med historiskt förtryckta minoriteter.
Här har Lars Trädgårdh bara fel. Det finns, om inte annat, en tydlig skillnad i lagen. Nationella minoriteternas rättigheter regleras bland annat i minoritetslagen och skyddas av Europarådets konventioner. (Det gör, mig veterligen varken frimärkssamlare eller bandyälskare.) I regeringens direktiv om kulturkanon står också uttryckligen att denna ska vara ett levande och användbart verktyg för bildning, gemenskap och inkludering.
Det är värt att hicka till på ordet ”inkludering” här och tänka igen på Lars Trägårdhs åsikt om att den svenska minoritetspolitiken bör läggas ner.
Jag går tillbaka till DN:s porträttintervju från i juni. Här får läsaren veta en besynnerlig detalj om Lars Trägårdh: han har ”hyperkänsliga hälar”. Därför började han redan på 70-talet bära träskor dagligen.
Efter uttalandena om minoritetspolitik verkar det finnas ytterligare en uppenbar akilleshäl hos kanonutredaren: den öppna inskränktheten.
Som Mats Malm, ständig sekreterare i Svenska Akademien, skrev i debattartikel gör den som upprättar en smal kulturkanon anspråk på makten att definiera gemenskapen i ett land – och att därmed dra gränser gentemot andra.
Det är något helt annat än en bred kanon, som inte kan upprättas utan hela tiden förändras, bearbetas, utmanas, framhävas och avfärdas i ett levande kultursamtal, menade han. En sådan bred kanon är av nödvändighet polyfon, och kan mycket väl innehålla hjälpsamma litteraturlistor av författare, läsare, kultursidor, bibliotek och enskilda skribenter.
Nyckeln är alltså det breda och föränderliga, där minoriteter bör ha en självklar del – inte upprättandet av en stelnad och exkluderande dröm.
I utredningen av en smal kulturkanon kastas skattepengar i sjön på ett på förhand dödsdömt projekt. Man får verkligen hoppas att Lars Trägårdhs slappa arbetsmoral gör att han förhalar deadline till nästa maktskifte.
