För er som ännu inte vet: Sollefteå BB är ockuperat. Landstinget lade ner verksamheten och nu hänvisas de födande till Örnsköldsvik eller Sundsvall, tio respektive tolv mil bort. När denna text trycks har BB varit ockuperat i 30 dagar. Dag och natt har folk från Sollefteå med omnejd suttit i sjukhusfoajén och tagit plats, stickat pussyhats, druckit kaffe, gjort motstånd.

Men ockupationen handlar om något större än ett BB i Västernorrlands inland, det handlar framför allt om relationen stad och land, och om välfärdens löfte om ett gott liv. 

För i vårt lands konstitution har alla människor ett värde, och vi är alla fullvärdiga medborgare med skyldigheter och rättigheter. Och dessa begrepp börjar det att tullas på, för idag är det diametralt olika saker att vänta barn i Sollefteå och att göra det i Sollentuna.

Det vi ser i Sollefteå är ett uppror från människor som år efter år har känt sig överkörda och osynliggjorda. Det är människor som representerar en plats i Sverige vars naturresurser under hundratals år har varit en stor del av den svenska ekonomins grundstenar – i form av skogen, vattnet, malmen – men där vinsterna inte har fått stanna kvar. 

Och ockupationen är folklig – vi har ett Breakfast Club-ögonblick där fyrabarnsmorsan från Ramsele delar ockupationsrum med syndikalisten och elevrådstjejen från årskurs sju på högstadieskolan. En nyanländ syrisk morsa. En pensionerad brevbärare. Kanske är det denna ockupation som blir fröet till en bredare organisering, som banar väg för en vision om hur vi vill ha Sverige? Kanske är det denna vision som vi saknat hos Socialdemokraterna de senaste 20 åren? Där inlandets medborgare plötsligt inser att dom har en röst som kan höras långt utanför länets gränser.

Istället går vi på statligt sanktionerade föreläsningar där professorer och hurtiga innovatörer föreläser om vikten av sociala entreprenörer, att de framtida jobben skapas inom turistnäringen och att om kommunen ska överleva idag så måste det ske genom att gå på företagens logik och hitta en unik "branding". Samtidigt kapar de större städerna åt sig allt mer av resurserna, vården, universiteten – medan de mindre orterna utarmas tills det är lätt att lägga ner det kvarvarande med hänvisning till bristande kvalitet, rekryteringssvårigheter, dålig ekonomi eller vikande befolkningsunderlag.

Utan att vi visste om det så har överenskommelsen om att det gemensamma ska se till att vi alla har samma förutsättningar försvunnit. Istället har själv-är-bäste-dräng och ABF-kurser i bilförlossning blivit vår samtids lovord. Helt tyst poff paff så trollades självklarheten i välfärden bort. Handfallen står så den enskilde medborgaren, men också kommunerna som inte lyckats sälja in sig själva på marknaden. Kvar blir sorg och ilska som vi vid det här laget vet är rätt smidigt att bygga populistisk politik på. 

Och nog önskar jag att det är här vänstern vågar kliva in, ta plats och lyfta upp frågan. Att vi ser att folkrörelsen på 10-talet handlar om relationen mellan platserna i periferin och att styrkan ligger i att koppla samman förort med landsort och bruksort. Att nya allianser kan byggas mellan de grupper som till vardags ställs mot varandra men som egentligen delar många erfarenheter – som att lämnas vid sidan av det brustna välfärdslöftet. 

Tänk vilken politisk sprängkraft det skulle vara om en buss med ockupanter från Sollefteå skulle ansluta sig till mammorna som nattvandrar på helgerna i Rinkeby och Fittja. Sedan far samma buss tillbaka med nytillkomna ockupanter som kanske har med sig erfarenheter från arbetet med Alby är inte till salu eller Pantrarna. Ort till ort i ljuv allians. För på statens prioriteringslista ligger landsort och förort båda några snäpp ner, där ett riskerat liv inte verkar vara lika mycket värt som ett i Stockholms innerstad. Och konsekvenserna kommer vi snart allt för tydligt få ta del av.

Bilkön lossnar lite och jag kan rulla fram de 500 meter som nu krävs för att jag ska kunna svänga av och åka en riktig grusvägsomväg genom Vålånger, Rö, Ulvik. Kommer ut i Gryttjom och genar över Säbrå. En väg som hade varit omöjlig att ta om min far inte hade guidat mig innan med den typen av kunskap som en bara har om en kan en plats i blodet. En typ av osynlig men livsviktig kunskap som inte går att rationalisera bort eller som man gud förbjude har mage att kalla "Sveriges skräpytor".

Fyra dagar senare föds, i samma snö och i samma län, ett barn längs med länsväg 335 då föräldrarna inte hann fram till BB. 

Tacka för det.