När jag såg henne på en festival för några år sedan blev jag hypnotiserad. Hon hade på sig en liten vit klänning och hennes bröst var så vackra i den. Jag minns att något geni hade satt upp en gunga på scenen och att Lana svepte som en ängel över publiken medan hon sjöng: ”Got my bad baby by my heavenly side, I know if I go, I'll die happy tonight”. I slutet av konserten föll jag ihop på Gärdets geggiga gräsmatta - bokstavligt golvad låg jag där och stirrade upp i den ljusa juninatten.
Det finns kvinnor som har en särskild makt över mig. Lana del Rey är en sådan, hon fick mig att gömma min kristna mentor i garderoben när jag gick en sommarkurs i Tennessee för några år sedan. Han stod där inne tills alla hade gått och lagt sig för att sedan smyga över den beiga heltäckningsmattan och lägga sig i sängen med mig. Det handlade inte om attraktion, det handlade om något så melodramatiskt som att komma nära det liv Lana skildrar i sina texter. Life imitates art, som hon själv uttrycker det i låten ”Gods and monsters”.
Jag är inte ensam om att drabbas av henne. Tvärtom har den amerikanska artisten som slog igenom med ”Born to die”-albumet 2012, lagt grunden för en hel generation av ”sad girls”. Det vill säga unga, vita tjejer som mår dåligt och uttrycker det online. Men Lana del Rey-kulturen är egentligen betydligt rikare än så, den är en allt mer avlägsen amerikansk dröm. Den är röda Marlboros och Chateau Marmont. Bensinmackar och biljardhallar, svartvita porträtt och överblommade rosor. Leonard Cohen och Sylvia Plath. Den är att vara ihop med en narkoman och att susa över en scen i en gunga. Tonårsalkoholism och tvångsvård. Diners. Döden.
Den livsbejakande dödsdriften som Lana del Rey gestaltat i sin musik är den samma som Tone Schunnesson och Emma Bromé lyckats förmedla i deras fullständigt geniala uppsättning av Anna Karenina som går att se på Orionteatern just nu. ”Will you still love me when I'm no longer young and beautiful?”, sjunger Lana del Rey i en av sina största hits. ”Älskar du mig fast att jag är jobbig?”, frågar Anna Karenina sin älskare i en av de starkaste scenerna av Schunnessons uppsättning. De båda kvinnorna förstår på något plan att svaret på deras frågor är nej. Men eftersom de är freaks, sexhäxor, irrationella känslostormar, blundar de för det.
Som musikskribenten Tali da Silva nyligen konstaterade i en utmärkt Expressen-artikel sjöng Lana del Rey om destruktiv kärlek under ett 10-tal då det minst sagt var tabu för kvinnor, när dåliga relationer ”bara gick att sjunga om i imperfekt, efter att man gjort slut och gått starkare därifrån, och enligt artister som Beyoncé och Taylor Swift verkade allt möjligt att förändra bara med tankens kraft. Om någon säger något taskigt? Shake it off. Who run the world? Girls”.
Under samma period citerade Lana Vladimir Nabokov och sjöng självutplånande rader om att vara ihop med kriminella killar och ha en grej för män som är äldre. I låt efter låt skapade hon ramaskri med sina gränslösa och politiskt inkorrekta rader om sex, våld och kärlek. Vissa feminister rasade och hävdade att hon bidrog till en romantisering av våldsamma relationer och kvinnlig underlägsenhet. Jag ger dem delvis rätt.
Men i samband med hennes senaste skivsläpp, ”Did you know that there’s a tunnel under Ocean blvd”, började rykten spridas om att Lana del Rey förlovat sig med den gulliga musikern Evan Winiker. Han har lockigt hår, en lurvig hund och en sådan där teddyjacka som bara riktigt snälla killar har. Om skvallret stämmer har alltså ansiktet utåt för den passionerade kärleken, kvinnan som brukade sjunga om att ligga med Harvey Weinstein, slagit sig ned med en medelåldersgullis och gjort sig redo för ett vanligt vovve-liv. Det är nedslående nyheter för den stora romantiken, men antagligen det bästa som hade kunnat hända Lana del Rey.
Vi alla vet hur det slutade för Anna Karenina.
