Av alla militanta grupper som dykt upp de senaste åren verkar IS vara bland de vidrigaste. Att stoppa att svenska ungdomar värvas till IS känns som en välgärning. Men ska det också innebära att ingen svensk får delta i något krig på någon sida?

Nu kan det väl inte vara många som lever längre, men på 1970-talet var de fortfarande ganska många. Jag träffade några av dem. De Spanienfrivilliga. Svenskar som hade rest ut för att delta på regeringssidan mot Francos fascister i det spanska inbördeskriget 1936–1939.

Den första från Sverige som åkte till Spanien var sjuksköterskan Kajsa Rothman. Sedan följde ungefär 530 stycken, mest unga män. Från hela Sverige. Mest lågutbildade. Arbetarkillar. De skrevs in i Internationella brigaderna. Nästan 200 av dem stupade i kriget mot fascismen. De flesta av dem som kom hem levde sina fortsatta liv i stillhet. Andra blev politiska agitatorer och kändisar inom vänstern. Dessa kunde man träffa på politiska möten långt in på 1970-talet. De hedrades och hyllades. Det var något speciellt att få skaka hand med en av dessa gamla kämpar. Ett monument restes till deras döda kamraters minne. Det heter La Mano (handen), är gjort av Liss Eriksson och står på Katarinavägen i Stockholm.

Trots monumentet var det som de Spanienfrivilliga gjorde förbjudet. Det var inget allmänt förbud utan riktades särskilt mot att delta i det spanska inbördeskriget. När Sovjetunionen bara ett par år senare invaderade Finland så var det lagligt för svenskar att resa dit som frivilliga i finska armén. Även i det så kallade Fortsättningskriget, när Finland senare försökte invadera Sovjetunionen, deltog svenskar lagligen.

I dag är det andra krig som är aktuella. Kanske är situationen mer komplicerad. En av de viktigaste och mest välorganiserade krafterna som står emot IS i Syrien och Irak är den kurdiska motståndsrörelsen Peshmerga. Ja, också PKK är betydelsefulla. Deras motstånd är nu så avgörande att USA stödjer dem i någon mån och till och med Turkiet kanske kommer att göra det. Än så länge är det dock inte särskilt helhjärtat. Och hur är det med de kurder som sedan länge lever i Sverige? En kurdisk vän till mig är förtvivlad. Det är svårt att kunna skicka hjälp och pengar till Kurdistan. Ännu svårare för någon att resa dit och delta i försvaret mot IS. Kan Sverige hjälpa till med vapen till Peshmerga? Omöjligt.

Jag tycker att det känns som att Sverige har en dålig tradition på detta område. Svensk vapenindustri tillåts exportera till vidriga diktaturer men inte till dem som desperat försvarar mänskliga rättigheter och frihet. Svenskar är tillåtna att kämpa i krig för allehanda skrämmande ideal men hindras att delta i strid för människors väl.

Så här skrev Gösta Andersson i sin självbiografiska skildring av spanska inbördeskriget, Partisaner:

”Vi vet att majoriteten av befolkningen är med oss. Men vi har inte tillräckligt med vapen att slå ned fascismen med. Det fattas tanks, artilleri, flyg och en armé, men vi håller på att skapa detta i dag. När vi har detta kommer vi att segra …”

Det gjorde de inte. Francos kupp lyckades och Spanien levde under en fruktansvärd fascistisk diktatur under flera decennier efteråt.