”Då vinner jag, för jag har fyrtal!”

Farfar Rickard myste där han satt. Och halade fram en stege i färg med ett ess i toppen. Jag var runt fyra år och syrran sju. Farfar var vår idol. Varje sommar tillbringade familjen tre veckor tillsammans med farmor och farfar i det pyttelilla sommarhuset, som var en ombyggd tågvagn. Slitsamt för mamma men himmelriket för oss barn.

Farfar hade varit rallare och råkat ut för en arbetsplatsolycka så han var alldeles krokig och gick med käpp. Han snickrade djur till oss av spillvirke och använde avklippta tummar från arbetshandskar till öron. Och var alltså en jävel på poker.

Farfar delade också frikostigt med sig av sina böcker. Det var genom hans bibliotek vi upptäckte arbetarförfattarna – Ivar Lo, Moa Martinsson och Jan Fridegård. Farfar var syndi­kalist och självlärd bokälskare med minst en bok av varje nobelpristagare i bokhyllan. Steinbecks ”Vredens druvor” var den första bok som på riktigt berörde mig. Syrran som var äldre fick ta sig an ”Cancerkliniken” av Solzjenitsyn, med guidning av farfar.

I veckans tidning berättar Ann-Charlotte Andersson om sitt projekt ”Ett år med mamma” som innebar att hon flyttade ihop med sin mamma i ett år för att lära sig mer om hennes hantverk. Det förde med sig även andra kunskaper, eftersom hon mestadels hängde med äldre människor som levt under kristider.

De senaste tio åren har vi levt med en galopperande teknisk utveckling, där det mesta nu finns bara en knapptryckning bort på våra mobiltelefoner. Det är nästan för bra för att vara sant. Och det är skört, visar krigen runtom i världen.

Min farfar sa redan på sjuttiotalet att han tyckte synd om dagens unga, för ”så bra som det är nu kommer det aldrig bli igen”. Vi som växte upp i överflödet skulle få svårt att klara oss utan det, menade han. Kanske börjar vi komma dit nu? Då vi behöver lära oss det som tidigare generationer fick med modersmjölken. Att vara sparsam och hjälpsam. Och finna nöje i det lilla.

Välkommen till veckans tidning!