Genom historien har kvinnokampens död utropats regelbundet. Men som värsta Jesus har vi slickat våra sår, för att sedan resa oss igen. När en internationell kvinnodag instiftades var det för rösträtten. Den fighten vann vi och må vara formellt jämställda med män i Sverige. Men vi ska fan dream big och vinna både social och ekonomisk demokrati. För ladies, skiten är inte klar än!
Så vi kommer igen, för mammorna på stadsmissionen. Den feminiserade fattigdomens ansikten, köandes för bröd och bostad. Andelen kvinnor i hemlöshet ökar och vi står kvar för fattigpensionärerna vars liv dikteras av den könade arbetsmarknadens orättvisor.
Vi står kvar för systrar i den hushållsnära sektorn, som sväller i omfattning men bantas i trygghet, lön och mening. Vi är Rut-kvinnorna i deras hem. Vi är deras papperslösa kollegor. Ta mig fan om vi inte också är hemmafruarna, som saknar egen försörjning i rikemanspalatsen!
Vi är förortsmammorna som sörjer sina söner. Vi står kvar för Carolina Siinisalo och har sett vad klassamhället gjort henne. I kvinnokampen erkänns ingens påklistrade ”utanförskap” och vi finns på den rasistiska bostadssegregationens ändhållplatser, där de allra fattigaste systrar bor.
För de sålda och de utnyttjade. Vi är Saga – ”prostituerad_less” och #intedinhora. Vi erkänner utsattheten som allas vår och håller tillsammans män och marknad ansvariga. Övergrepp är övergrepp, oavsett betalning. För vi håller ihop, och samtycket gäller oss alla.
Vi backar Cissi Wallin och vi finns i hennes mod. Vi vann samtyckesreglering, men vet att vi bara har varandra. Staten kan vara vårt medel, men aldrig vår allierade. Vi vaktar tillsammans de kvinnofridslagar vi vunnit och tar vårdnadshaverierna härnäst!
Vi är de förföljda, de misshandlade, de våldtagna. Vi finns hos kvinnorna i skyddat boende. För dem som tvingas lämna sina barn till män som dömts för brott mot dem. De enda brottsoffer som tvingas till kontakt med sin förövare i det ”jämställda föräldraskapets” återvändsgränd.
Vi kommer igen för dem som inte finns hos oss. De uppåt 20 mördade om året i Sverige, som nästan alla försökt använda rätten till skilsmässa. För dem som aldrig kommit hit ska vi bryta blockaden för anhöriginvandring. En ”tillfällig asyllag” sa de, men om tillfället någonsin slutar är för mycket för sent.
För de afghanska barnens mammor, som inte finns där för att möta dem när de utvisas. Vi är familjehemsmammorna som gett att ”öppna sina hjärtan” en verklig betydelse. Vi står kvar och ser när dessa hjärtan krossas. Vi backar Fatemeh Khavari och delar hennes kraft, för Stefan, vårt Europa ”bygger inga murar”!
Vi är antifascisterna som inte lämnar gatan åt nazister. Vi står hos de vita kvinnor nyfascisterna vill avla och förslava, och med de rasifierade de vill fördriva och förnedra. Vi backar Hanna Wigh och hennes vittnesmål, för alla är vi systrar.
För de havande i norrlands inland, med 30 mil till närmaste förlossningsklinik. Tillsammans ska vi skrika deras skrik, som annars bara ekar över kassa vägar. Vi är den nedmonterade förlossningsvårdens offer: de hopsydda och tidigt utskriva. För alla de akut återinskrivna står vi tillsammans.
För dem som vårdar anhöriga som nekas samhällets stöd. Vi är de som fråntas LSS och som täcker upp för utsåld äldrevård. Vi är de personliga asssistenterna och vi har sett deras mörkade arbetsvillkor. Vi står kvar för rätten att strejka för sexuellt trakasserade systrar.
Vi är sjuksköterskorna och soctanterna. Vi står med dem som kommit till exploateringens gräns och lämnar sina jobb. Bemanningsbranschen som tar vid, den slår åt båda håll. Så vi står kvar för dem som träffat femtielva inhyrda handläggare i samma ärende och sett dem klä skott för en budget de ska hålla, men aldrig nånsin sätta. Vi är de som ”får” jobba till 69 men som går in i väggen vid 30.
Vi är välfärdsförlorarnas förtrupp. Vi är tantpatrullen, vi är ”vi står inte ut”, vi är bb-ockupationen, vi är kvinnojourerna, vi är förskoleupproret. Vi är den organisering som ännu inte skett.
De är vi och vi är dem. Vi är era fruar, era döttrar, era systrar, era vänner, era älskarinnor, eran personal. Vi är kvinnokollektivet och vi kommer igen. Vart står du när vi kommer? Vilken sida har du valt?
