Vi människor kan inte vara på topp hela tiden, vi är inte skapta så. Vi har svackor lika väl som perioder av flow, perioder när allt vi företar oss liksom klickar. Men är arbetslivet verkligen anpassat efter dessa svackor? Om inte, vart är det tänkt att vi ska ta vägen med våra känslor? In i väggen?
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
En kall och cynisk människosyn har tagit över landet, det som inte är mätbart gäller inte längre. Inte ens vi själva finns längre; det är en annan sorts människa man räknar på, en homo economicus – ett slags matematiskt styrt vinstmaximerande objekt. En annan typ än mister Medelsvensson.
Under mina år i hemtjänsten kände jag mig aldrig som arbetare eller av lägre klass. Det var bara ett jobb. Jag hade ingen hög lön men i stället var jobbet ganska fritt och mina kollegor ett spektrum av olika bakgrunder och utbildningar. Min hjärna gick på högvarv när jag försökte klura ut hur man på bästa sätt kunde hjälpa människor som ofta levde mycket ensamma bakom stängda dörrar och i olika rum.
Empatin var mitt främsta arbetsredskap jämte humorn. Det var så jag mötte människor i hemmen, så jag fick dem på fötter eller att hålla sig på fötter. All kunskap vi byggde upp kollegialt överförde vi till varandra muntligt eller genom handling. En kunskap som är svår att skriva ner, mer som ett hantverk. Efter några år har du stött på det mesta, både av folksjukdomar och människotyper. Omvårdnadsproblematik.
Men så en dag, jag minns inte när, hörde vi talas om tidsstudier. Vi tyckte att tidsstudier hörde ihop med industrin där de ”riktiga” arbetarna fanns. Jag vet inte vad vi trodde att vi själva var, vi bara jobbade på. Nu gick vi lydigt runt med listor och höftade tider i de olika hemmen. Vi till och med skämtade om det. När vi förstod att man faktiskt menade allvar var allt redan för sent. Det blev plötsligt ”skarpt läge” och genast var alla utbytbara. Jag insåg då att jag tillhörde en annan och lägre klass. Frustrerad och maktlös. Besviken. Ledsen. Arg.
En ny chefstyp klev in med uppgift att driva på och förverkliga den här galna idén, det här nygamla sättet att organisera arbete som jag senare lärde mig hette New Public Management. Vårt jobb delades upp i olika delmoment och redan innan vi utförde en uppgift hade någon annan med mer makt räknat ut både på vilket sätt det skulle göras och hur lång tid det skulle ta.
I dag handlar det inte längre om människor av kött och blod och en social verklighet med en komplex problembild. I stället är vi alla homo economicus i en ekonomisk-matematisk modell. Det här sätter spår inom alla jobb på hela arbetsmarknaden och även inom skola och barnomsorg. I förlängningen, menar jag, är det här ondska. Inget gott kan komma ur ett system där man reducerat empati och hantverk till ett slags socialt flummeri.
För vad vore vi utan det icke mätbara? Vad är en människa utan empati och skratt? Det är dags att skruva upp skratten en nivå och ladda vår empati som ett reellt vapen mot dumhet och ondska. Och vi måste göra det nu.
