Så har vi haft kyrkoval till styrelserna i Svenska kyrkan, och det gick bra. Frågan är om det är/var bra? Som en kyrkans arbetare är jag förstås glad att det blev så högt valdeltagande, att intresset för ”det glömda valet” blev så stort bland folk i allmänhet och i massmedia. Orsaken kan ses främst i att valet blev en drabbning mellan Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna. En drabbning som i allt väsentligt vanns av det i kyrkovalssammanhang väletablerade Socialdemokraterna.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Och därmed framstår kyrkovalet detta år som en tydlig arena för partipolitikens ränker. Just partipolitiken i det kyrkliga sammanhanget ses som ”en smula” anstötligt i det kyrkliga sammanhanget. Dels av de som har ett uttalat engagemang inom kyrkan, som ofta menar att partipolitiken gör att Svenska kyrkan blir något annat än vad den är avsedd att vara, en kyrka för alla. Som en konsekvens av detta har det bildats en rad med olika nomineringsgrupper. Den mest kända är POSK (Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan), men det finns också grupper som Frimodig kyrka eller Kyrkans framtid.
Men när jag träffar människor som står utanför kyrkan, eller kanske bara har en stortå inne i kyrkan, så möter jag många reaktioner på detta med partipolitiken i Svenska kyrkan. Man menar att kyrkan ska vara något annorlunda, en organisation som inte ska präglas av det partipolitiska spelet.
Frågan är vad vi som kyrka ska vara i stället? En plats för frid, hopp och livsreflektion är efterlängtad av många, och en självklar del av livet som återspeglare av det som är större än oss själva. Men vi måste vara mer, i biblisk tid och i kyrkans historia har ”guds-kvinnor/män” överfört budskapet till ett samhällsengagemang, som visat sig i praktisk handling men också i kritik av det etablerade samhällets institutioner. Redan det gamla testamentets profeter rasade mot den tidens kungar och de ohederligheter de gjorde. I modern tid kan vi till exempel se hur den katolska kyrkan blev en motkraft mot ett totalitärt system i 80-talets Polen. I vår tids Sverige kan vi se hur kyrkan får bli en humanitär röst mot hårdhänt behandling av asylsökande. Här menar jag att vi har ett viktigt uttryck för uppdraget att vara kyrka.
Vad tycker jag då? Jag menar att vi måste se samhället som en helhet med många delar varav kyrkan är en. Ett samhälle som har till uppgift att skapa möjligheter till ett så gott liv som möjligt för så många som möjligt. Kyrkan måste därför vara politisk i någon mening för att kunna påverka samhället som helhet till en organism som präglas av ömsesidig välvilja. Men den ska inte präglas av partipolitik. För partipolitiken har sina utsträckningar mot andra mer kortsiktiga intresseområden än de som kyrkan som siktar mot evigheten har.
Hur man kommer dit har jag ingen självklar lösning på, men droppen urholkar stenen, och som sagt, den som siktar mot evigheten behöver inte ha brått.
