”Middag hos farmor och farfar betydde butiksgrillad kyckling och chips.” En vän till mig berättar och reaktionerna runt bordet är klädsamt chockade. Inga långkok? Ingen omtanke om barn och barnbarn omsatt i nybakt bröd och hemplockade bär? Bara jag reagerar fel och tycker att det låter härligt. Kyckling och chips och inga skuldkänslor, vad kan man hellre vilja ha till middag?
VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
Att bli vuxen innebär att växa in i en omsorgsekonomi där matlagning spelar stor roll. Genom timmarna i köket visar vi att vi bryr oss om varandra. Delvis drivs den här ekonomin av lust men också av ångest. Maten vi ställer fram till våra gäster får varken vara för slarvig eller för utstuderad. Fick vi hemgjord lasagne och glass hos dem kan vi knappast bjuda på varma mackor – men inte heller på libanesisk buffé och schwarzwald. Konventioner växer fram, sköra men rigida.
Även över själva köksarbetet vilar något lätt neurotiskt, oförlöst. Man vill ju hjälpa till men vet inte riktigt hur värdparet har tänkt och är rädd att göra fel. Någon ber en skölja sallad men det tar ju en sekund och vad gör man sedan? Hackar den och lägger i en skål? Vilken skål? Färdig med salladen får man förtroendet att ta fram sojan ur kylskåpet och här om inte förr borde man väl förstå att man är i vägen, att tiden det tar att hitta på uppgifter inte motsvarar tiden det sparar? Efter middagen trängs sex personer runt disken och tävlar om att hinna först med handduken till varje rent fat.
Viljan att hjälpa och göra oss nyttiga är förstås något fint, liksom lusten att laga något extra gott åt dem man tycker om. Samtidigt undrar jag varför detta fina kommer knutet till så mycken stress och otillräcklighet. Är det inte skevt hur behovet av att manifestera smyger sig in mellan människor som borde vara trygga med att redan ha godkänt varandra? Har jag vänner på middag vill jag ju bara att de ska ha det bra och trivas med sig själva i mitt hem. Om de sköljer sallad eller sitter framför tv:n spelar ingen roll. Jag vet att de tänker likadant. Ändå den här nervösa klumpen i halsen på kökströskeln, försöken att tolka de subtilaste signaler och ögonkast. ”Kan jag göra nåt?”
Självklart har frågan en könsaspekt. Sociologin visar med förkrossande evidens hur vår kultur uppfostrar män till att tänka på sig själva medan kvinnor uppfostras till att tänka på andra och sätta sig in i deras känslor. Delvis beror mitt stresspåslag i andra människors kök på ovana. Enda sättet att slippa undan hänsynstagande är att befinna sig på toppen av en hierarki. Då behöver man aldrig bry sig om någon annans behov, samtidigt som de bryr sig så självklart om ens egna att man inte märker det. En sådan man vill jag inte vara. Tusen gånger hellre klump i magen och handsvett.
Ändå står jag för min förtjusning över min väns historia och för drömmen om ett mindre prestationsbaserat socialt kontrakt. Farföräldrarna som i stället för att laga mat ser om sin favoritsäsong av Seinfeld (min gissning) och sedan på väg till tåget plockar upp butiksgrillad kyckling och chips besparar inte bara sig själva att göra något tråkigt. Handlingen säger också: I vårt hem behöver ni inte göra något för formens skull. Här behöver ni inte anstränga er eller förställa er. Gör precis vad ni har lust med, det tänker vi göra. Det ska bli fint att ses.