Det påmindes jag nyligen om när jag sträcktittade på höstens två mest omtalade romantiska Netflix-serier: amerikanska ”Nobody wants this” och argentinska ”Avundsjuk”.

Vid en första anblick verkar de ganska lika. Båda serierna handlar om en snygg 40-årig urban medelklasskvinna som vill hitta den stora kärleken och innehåller därför de klassiska element som ofta finns med i sådana samtidsskildringar: misslyckade Tinderdejter, rivalitet med andra kvinnor, terapisessioner, och en desperat längtan efter heterosexuell tvåsamhet.

Serierna har också varsin manlig karaktär som med humor, ömhet och känslomässig mognad visar att han kan älska en ”krävande” otrygg tokfia – det vill säga huvudpersonen.

Men där slutar likheterna.

För ”Avundsjuk” är så utpräglad argentinsk att det gör ont. Den ständigt närvarande psykoanalytikern, den råa humorn, klassmarkörerna och det sociala spelet gör serien till en oemotståndlig skildring av landet i ständig kris. 

Huvudkaraktären Vicky är en snygg inredningsdesigner, patologiskt avundsjuk och lika störig som älskvärd. Hon är besatt av att hitta den perfekta framtida maken (läs: snygg, bra utbildning och välbetalt jobb) efter att hennes ex Dani – som hon dumpade efter tio år för att han aldrig friade – har gift sig med en snygg brasilianska bara en månad efter deras uppbrott. Hennes inre rivs sönder av smärta när hon ser hur alla hennes bästa tjejkompisar, åtminstone inledningsvis, lyckas få precis det hon längtar efter. 

Vicky riktar in sig på sin sliskiga, framgångsrika chef (som döljer att han både är gift och har flera älskarinnor) som kärleksobjekt – vilket misslyckas gång på gång, men lär samtidigt känna den oneurotiska ”boy next door”-killen Matias. Han sviker aldrig, finns alltid där när hon behöver honom och säger att han älskar hennes galenskap, barnslighet och intensiva stil. Urtypen för en kille som njuter av att bli behandlad som skit, som min egna argentinska psykoanalytiker sa.

”Nobody wants that” är å andra sidan extremt amerikansk i såväl narrativ som utförande. Den blonda, frispråkiga sexpoddaren Joanne i Los Angeles träffar den heta, basketspelande rabbinen Noah på en middag hos en gemensam vän och de blir självfallet blixtförälskade i sann ”meet cute”-anda. Joanne har såklart en (lika) blond storasyster och en pappa som kommit ut som gay efter 50, och Noah har givetvis ett svartsjukt ex (den ”rätta” att gifta sig med) och en jobbig religiös familj som inte gillar att han dejtar en slampig shiksa (nedsättande ord för icke-judisk kvinna). 

I serien, som tyvärr lite för ofta hamnar i klyschor istället för komplexitet, får vi följa det omaka parets kulturkrockar: Joannes misslyckade present till Noahs stränga mamma (en charkbricka med fläskkött), Noahs pinsamma möte med synagogans styrelseordförande i en sexshop (som Joanne dragit med honom till), och så det svåraste av allt: att Noah inte kan bli utsedd till översterabbi om han inte har en judisk fru – vilket gör att Joanne måste konvertera.

Den riktigt stora skillnaden mellan höstens två stora romcoms är dock inte kulturell, utan handlar om hur deras huvudkaraktärer beter sig i kärleksrelationer. I ”Nobody wants this” agerar de som vi önskar att människor skulle göra och i ”Avundsjuk” som folk egentligen gör. 

Ideal kontra verklighet.

Joannes och Noahs mogna, sårbara och insiktsfulla sätt att hantera sin relation på har fått anknytningscoacher och relationsskribenter världen över att jubla och Instagram att fyllas av inlägg med texter som ”Noah läker alla oss otrygga tjejer som någon gång har fått höra att vi är ”för mycket”. 

Vicky i ”Avundsjuk” är däremot precis så nojig, irrationell och osäker som många faktiskt är när de dejtar. Både hon och flera av de män hon omger sig med ljuger, spelar spel och anpassar sönder sig själva för att framstå som attraktiva partners och inte bli lämnade. 

Trots de olika utgångspunkterna lyckas båda serierna beröra mig med sina kärleksskildringar, eftersom de var för sig talar till människans dubbla och aningen motstridiga begär. 

Vi behöver helt enkelt både kunna känna igen oss i det som skaver och få fantisera om det fulländade.